Till detta tal i den obundna formen fogade
hr Johan Jolin följande hyllning i bunden
stil:
Ifrån min barndoms sälla solskensdagar
jag minns två yrken, höget för mig i rang;
soldatens var det ej — jag djupt beklagar
min brist på blick för statens sammanhang —,
nej, sjömannens och läkarens bedrifter,
de bjeltedåd, som ötvades helt tyst,
när dem jag följde uti skilda skrifter,
hur ofta har jag icke bladen kysst.
Att bringa budskap, knyta samman banden
emellan länder, och förbrödra folk;
att stolt representera menskoanden,
bevingad, flygande som ljusets tolk;
att vara lekkamrat hvar stund med döden;
att kämpa, segra utin eld och blod;
att le åt stormens dån och böljans flöden;
det är dock mannakraft och mannamod!
Dock, är det mindre mod och mindre fara,
att liksom läkarn kryssa dagen lång
bland qvalens bränningar, och sammanpara
förstånd med djerfbet, stranda mången gång
på dolda blindskär, men ej nödflagg hissa
så länge hamn med egen bjelp kan nås,
bli flott på nytt, och uti natten gissa
till vägen, då ej mineta ljus bestås?
Och är det mindre mod att skåda plågor,
hvars gräslighet blott läkarn fatta kan;
att ge med gargadt bjerta svar på frågor,
i hvilka väl och ve sin Tösning fann;
att tröstlös sjelf dock sprida tröst i kretsen
af sörjande, och hopplös skänka hopp!
Det är dock mannamodet satt på spetsen,
och mannakraft i både själ och kropp!
Och kommer härtill plågans bleka broder,
det bittra armod, då är måttet fyldt;
en skara små, som tigga bröd af moder,
som ej sin sjukdom och sin nöd förskyllt.
Alt stå som läkarn vid den dyctra båren,
och blott i hjertat ha sin skatt af gull,
men ingen balsam för de nya såren;
nog är det hjelteprof för yrkets skull.
Vår hedersgäst i deg! Du har med ära
bestått de profven; — det är visst och sannt!
Till läkaren och menskan vi hemböra
vår enkla hyllning såsom underpant
på vår Församlings vördnad. — Vi förklara
dock öppet, att din Iön du redan fåt:
i bjertesorgen hos de armas skara,
hvars dubbla lidanden du fullt företått.
Du har få:t lönen i de sjukas blickar,
då du har kommit som en helsans Gud
till qvalens bädd, och i den suck man skickar
till denna fest som tacksamhetens bud;
du har fått lönen sen i omedveten
förtröstan till det goda, som du gjort;
och Han, som nagelfar barmhertigheten,
antecknar mycket smått som — mycket stort.
Ja, fråga fången, — då i dystra natt:n
af fängelset en solstråle slår ner —
bur han värderar glimten blott af skattan,
på hvilken likgilögt den frie ser,
och hur på strålen hoppets engel rider
i bjertat ia och brivgar frid och tröst;
Så föll vid läkaras ankomst alla tider
en solglimt in i den betrycktes bröst.
År du ej lönad då tillräckligt redan,
förutan festtal, vers och hyllningsskrål,
förutan allt det der, som kommer sedan
på bröstet utaf ärans yttre prål?
Och om du — Wilbelin Boström — blygt befarar,
att du i denna krets skall glömmas bort,
i