Hvarjehanda nyheter. Ett tragikomiskt äfventyr. Under aenna rubrik läser man i franska tidningar för den 27 mars följande på äkta franskt manr skildrade tilldragelse : Ea viss hr L., husegare i Limours (Seineet Oise) inträder härom qvällen vid 10 tiden sitt hem, efter att som vanligt ha tillbragt aftonen å ett närbeläget kaf6. För att icke väcka sin hustru öppnar han tyst och försigtigt dörren, och emedan sängkammaren är full komligt mörk, vill han stryka eld på en tändsticka, Just som han gör det väckes hans appmärksamhet af ett lätt buller; han lyssnar och tvärs igenom den djupa tystnaden hör han stegen af en person, som smyger sig in i det närgränsande rummet. — Någon är här! utropar han med upprörd stämma. — Nej, visst icke, svarar hans hustru, jag är ensam. — Det är någon, säger jag dig. Och allt under det han lyssnar med spänd uppmärksamhet försöker han att få eld på en tändsticka, men det lyckas ej; ioke en enda vill tända. Kunarrandet af en dörr och buller i trappan låta honom snart ej tvifla längre, och emedan han tror att det är en tjuf eller annan illa sinaad person, skyndar han ut, Från sin port märker han dock en hvit skxepelse, som springer allt hvad springas kan. Vid åsynen af denna underliga skepnad appstiger en förskräcklig misstanke i hans själ. Han återvänder in, tänder ett ljus och — stanoar som förstenad framför en kappa, ett fx onämbara, ett par stöflar och en värja redvid sängen. För att undfly sin mans raseri vill madame L., blek och darrande, uppstiga; men mannea antyder henne med en åtbörd att stanna och sänder efter borgmästaren och fredsdomaren. Magistratspersonerna dröja ej att infiona sig och äktenskapsbrottet konstateras, Kläderna igenkändes tillhöra on viss hr D., chef för gendarmerna, och hans identitet bekräftas för öfrigt både af uniformen och af hans visitkort, som funnos i en af fickorna. Hr D., som icke haft tid att komma undan annat än i den allra lättaste drägt, befinner sig i den yttersta förlägenhet. Kasernen är belägen i andra ändan af staden och för, att komma dit behöfver han 10 minuter, Genom staden kan han icke gå, måste således begifva sig tvärs öfver fälten. Men som saken genast blir känd, beger sig sn af gendarmerna, försedd med ett par stöflar och en kappa, ut på fälten, för att rädda sin chef ur hans förlägenhet. De varsebli hvarandra, men chefen, alltför lätt klädd att vilja bli upphunåen, söker undkomma, än genom att ta till flykten, än genom att dölja sig bakom träd och buskar. Slutligen igenkänner han sin underordnades röst och blir således bjelpt. Nu till den tragiska sidan af saken! L, och D. voro intima vinner. För icke länge sedan hade hr L. varmt försvarat sin vän, då man anklagade honom för lättsinne ch sedeslöshet och hade till och med förmått houom att börja en rättegång mot de, som ftörtalat honom. OIDå hr L, nu sett sig på dstta sätt vanärad af just den, som egt hans fulla förtroende och vänskap, har han af sorg tagit morfin för att göra slut på sitt lif, men har ända hittills motstått giftets inverkan. Madame L, har aflagt fullständig bekännelse.