— Tant ledsen? frågade han efter en stunds
tystnad och slog sina små armar om min Häls.
— Nej, min lilla gosze, tant är int2 ledsen
— tant är så glad och tant skall inte gå
ifrån dig, tillade jag, ty den hemska drömmen
stod åter för mig. Men ack, jag var ju sjelf
ej stort mera än ett bara -— och hur skulle
jag, kunna uppfylla en moders kall... Mina
ögon föllo i detsamma på blommorna, som jag
lagt afsides, då moster gått ut, och jag kom
att. tänka på -hvad som stod i brefvet. . De
skulle ju brisga mig mången kär helsning,
tänkto jag och inandades deras vällukt.
Säkert älskar han mig garska mycket, och
bär jag närmare lärt känna honom, kommer
jag nog att hålla af honom också.
Då moster i detsamma öppnade dörren, skyn-
dade jag att torka bort mina tårar; hon såg
missnöjd ut och gaf mig en frågande blick,
som jag sökte undvika.
— Jag förstår mig sannerligen inte på dig,
Olivia! Hvarför gråter du?
i Jo, jag kom att tänka på att efter han,
som moster säger, är så fullkomlig, ekall han
kanske fordra mera af mig än jag kan upp-
fylla; han är säkert för god för mig — jag
vet att jag bar så många fel!
— HFEör på, Olivia, hvad jag säger! afbröt
hon; ingen man, han må vara hur fullkomlig