Kungl. operan. Advokaten Pathelin. Man behöfver icke vara profet för att i andanom förnimma de hjertliga skrattsalfvor, hvarmed efterverlden utan tvifvel skall beledsaga en återblick på 19:de seklets alla dårskaper och en god del af dess visdom. De förra gisslas af sedemålaren, den senare gatiriserar sig sjelf, och sålunda skola båda nog hinna fram till våra efterkommande. Oss återstår blott att taga igen vår skada genom att lika hjertligen bele de snobbar och tokar, som florerade i fordna århundraden, och dem isynnerhet en onämd gamral gatiriker uti maitre Pathelin med den ypperligaste humor parodierat till fröjd och gåmman för everdliga tider. Denna i sin art ensamma komedi härrör från en medlem af den under benämningen les Clercs de la Bazoche bekanta korporation af advokater och prokuratorer, från hvilken de på sin tid berömda Moralitgerna (ällvarsamma skådespel) utgingo. Men jemte de allvarsamma styckena regalerade de äfven folket med komedier, som för längö sedan hemfallit åt glömskan, med undantag af La farce du maistre Pathelint. En pariseretads-anekdot lärer legat till grund för detta lustspel, som år 1480 af Bazochen bragtes på scenen. Paris-publiken mottog pjesen med exempellöst bifall, man kunde den allmänt utantill; den öfversattes till och med på latin, spriddes snart öfver Europa och har inpå våra dagar bibehållit sin popularitet oförminskad. Också öfverträffar den i komisk styrka ganska många komedier från möra bildade tidehvarf. Advokatens. karaktet är den pikantaste komposition af humoristisk bofaktighet, som aldrig låter bringa sig ur konceptet, och den bedragne klädeshandlarens besigningslösa häftighet bildar mot Pathelins logna illistighet den mest pikänta köntraäst, Advokatens hölft, Guillemette, håller sin man strängt, men understödjer likväl hans konstgrepp i samma humoristiska anda. Intrigens höjdpunkt är domstolsscenen, der krämarens ständiga begreppsförvirring, domarens vorkliga och fåraherdens förställda enfaldighet samt advokatens patos bilda en konflikt som i komisk kraft söker sin like. Men kronan på det hela är att advokaten slutligen fastnar i sin egen fälla och sjelf bedrages af herden genom samma illfundiga gpratt som han lärt honom. Ej heller är det minst roligt att advokatsatiren utgått från en advokatförening, som sålunda ironiserat sig sjelf. Den qvicka dialogen utgör första uppslaget till det pikanfa språk, gom sedan dess blef så betecknande för den franska komedien. Den bekanto Bazin lät (på 1850-talet) inrätta pjesen till en opåra-comique och skref en musik dertill, som ypperligt träffar den rätta tonen, och hvars nationelt populära melodier i Paris gjorde ofantlig lycka. Hos 088 komponerades pjosen af Foroni; Visserligen med spirituell talang, men ock med den brådska som var oskiljaktig från hang penna. Han valde ej länge bland gina motiver, till sjelfkritik felades honom tålamod, och sålunda finner man äfven här obetydande partier bredvid snillrika. Det största missgreppet är att hans Guillemette i medoch motgång, i nöd och lust på det orubbligaste vokaliserar och drillar, utan att af någon situationens vändning låta störa sig. Desto mera stör detta det dramatiska intresset, Bland andra odramatiska ställen är ock folkkören gom föregår domstolsscenen och med sin ståtliga utstyrsel mera vore passande till en kröningsmusik, ett segerjubel eller något dylikt, hvaremot den derpå följande marschens naiva ton är högst lyckligt träffad. Flera ensembler, herdevigan, m. m. äro utmärkt lyckade, fast ej alltid rminiscensfria nummer. Med Bazins musik kan Foronis i sin helhet dock icke mäta sig. Hr Dentes i op6ra-comique-stil hållna uvertyt ansluter -sig noga till operans ibnohåll och är skrifyen med mycken talang. Operan är mycket lyckligt besatt. Hr Arlbergs betydande talang att förvandla sig till den personlighet som skall föreställas (då den ej ligger för långt utom hans genre) bevittnar den humoristiske advokaten i fullaste mått. Bilden är dramåtiskt och musikaliskt lika lyckad. Äfven ht Uddman är såsom den lurade krämaren i sitt rätta element och försummar ej någoty enda roligt moment. En af hufvudscenerna, nemligen rofyet af klädesstufven, göres dock ej riktigt: krimaren bör ej befinna big på gatan, utan i sitt stånd; advokaten står midtemot honom och söker, under den förbindliga konversationen, liksom af en distraktion helt oförmärkt draga åt sig klädesstufven, hvilken krämaren likaledes helt omedvetet och