Kungl. operan.
Advokaten Pathelin.
Man behöfver icke vara profet för att i
andanom förnimma de hjertliga skrattsalfvor,
hvarmed efterverlden utan tvifvel skall be-
ledsaga en återblick på 19:de seklets alla
dårskaper och en god del af dess visdom.
De förra gisslas af sedemålaren, den senare
gatiriserar sig sjelf, och sålunda skola båda
nog hinna fram till våra efterkommande.
Oss återstår blott att taga igen vår skada
genom att lika hjertligen bele de snobbar
och tokar, som florerade i fordna århundra-
den, och dem isynnerhet en onämd gamral
gatiriker uti maitre Pathelin med den ypper-
ligaste humor parodierat till fröjd och gåm-
man för everdliga tider.
Denna i sin art ensamma komedi härrör
från en medlem af den under benämningen
les Clercs de la Bazoche bekanta korporation
af advokater och prokuratorer, från hvilken
de på sin tid berömda Moralitgerna (ällvar-
samma skådespel) utgingo. Men jemte de
allvarsamma styckena regalerade de äfven
folket med komedier, som för längö sedan
hemfallit åt glömskan, med undantag af
La farce du maistre Pathelint. En pariser-
etads-anekdot lärer legat till grund för detta
lustspel, som år 1480 af Bazochen bragtes
på scenen. Paris-publiken mottog pjesen
med exempellöst bifall, man kunde den all-
mänt utantill; den öfversattes till och med
på latin, spriddes snart öfver Europa och
har inpå våra dagar bibehållit sin popularitet
oförminskad. Också öfverträffar den i komisk
styrka ganska många komedier från möra
bildade tidehvarf. Advokatens. karaktet är
den pikantaste komposition af humoristisk
bofaktighet, som aldrig låter bringa sig ur
konceptet, och den bedragne klädeshandlarens
besigningslösa häftighet bildar mot Pathelins
logna illistighet den mest pikänta köntraäst,
Advokatens hölft, Guillemette, håller sin man
strängt, men understödjer likväl hans konst-
grepp i samma humoristiska anda. Intrigens
höjdpunkt är domstolsscenen, der krämarens
ständiga begreppsförvirring, domarens vork-
liga och fåraherdens förställda enfaldighet
samt advokatens patos bilda en konflikt som
i komisk kraft söker sin like. Men kronan
på det hela är att advokaten slutligen fast-
nar i sin egen fälla och sjelf bedrages af
herden genom samma illfundiga gpratt som
han lärt honom. Ej heller är det minst
roligt att advokatsatiren utgått från en ad-
vokatförening, som sålunda ironiserat sig sjelf.
Den qvicka dialogen utgör första uppslaget
till det pikanfa språk, gom sedan dess blef
så betecknande för den franska komedien.
Den bekanto Bazin lät (på 1850-talet)
inrätta pjesen till en opåra-comique och skref
en musik dertill, som ypperligt träffar den
rätta tonen, och hvars nationelt populära
melodier i Paris gjorde ofantlig lycka. Hos
088 komponerades pjosen af Foroni; Visser-
ligen med spirituell talang, men ock med
den brådska som var oskiljaktig från hang
penna. Han valde ej länge bland gina mo-
tiver, till sjelfkritik felades honom tålamod,
och sålunda finner man äfven här obetydande
partier bredvid snillrika. Det största miss-
greppet är att hans Guillemette i med- och
motgång, i nöd och lust på det orubbligaste
vokaliserar och drillar, utan att af någon
situationens vändning låta störa sig. Desto
mera stör detta det dramatiska intresset,
Bland andra odramatiska ställen är ock folk-
kören gom föregår domstolsscenen och med
sin ståtliga utstyrsel mera vore passande
till en kröningsmusik, ett segerjubel eller
något dylikt, hvaremot den derpå följande
marschens naiva ton är högst lyckligt träf-
fad. Flera ensembler, herdevigan, m. m. äro
utmärkt lyckade, fast ej alltid rminiscens-
fria nummer. Med Bazins musik kan Foronis
i sin helhet dock icke mäta sig.
Hr Dentes i op6ra-comique-stil hållna uver-
tyt ansluter -sig noga till operans ibnohåll
och är skrifyen med mycken talang.
Operan är mycket lyckligt besatt. Hr
Arlbergs betydande talang att förvandla sig
till den personlighet som skall föreställas
(då den ej ligger för långt utom hans genre)
bevittnar den humoristiske advokaten i ful-
laste mått. Bilden är dramåtiskt och musi-
kaliskt lika lyckad. Äfven ht Uddman är
såsom den lurade krämaren i sitt rätta ele-
ment och försummar ej någoty enda roligt
moment. En af hufvudscenerna, nemligen
rofyet af klädesstufven, göres dock ej rik-
tigt: krimaren bör ej befinna big på gatan,
utan i sitt stånd; advokaten står midtemot
honom och söker, under den förbindliga kon-
versationen, liksom af en distraktion helt
oförmärkt draga åt sig klädesstufven, hvil-
ken krämaren likaledes helt omedvetet och