— 4 —
mig sitta ned. Ovilkorligt vände sig mina
tankar kring henne, som, ung, älskad och lyck-
lig, hade måst lemna allt hvad kärt hon hade
för att nedmyllas i den mörka, kalla grafven!
O, det var förfärligt! Jag kände mig så un-
derlig till mods, och då auditör Egnell bad
nig sjunga en liten visa af Josephson, som
han tyckte mycket om, utropade jag ofri-
villigt!
- HÖkall jag sjunga den?
— Ack ja, gör det!
— Nå, tänkte jag, det är då för väl att
han sjelf bestämt hvad jag skall sjunga, och
derpå började jag med temligen säker stämma:
Och linden bon grönskar och sommarn är när,
Konvaljerna dofta i skogen,
Men borta är vännen, som jag haft eå kär,
Och ensam jag vandrar i skogen.
Det sjunger i ljusnande aatten väl äs:
Jog lyssnar och drömmer om henne igen —
Men sorgen är ensam mig trogen.
Och linden är bladlös och vintern ör när,
Och frosten strör blommor i skogen,
Och borta är vännen, som jag haft cå kär,
Hon bhvilar der djupt under skogen.
Men stormarne rasa som fordom väl än.
Jag lyssnar och drömmer om henne igen —
Men sorgen är ensam mig trogen.
Det var som om rösten under den sista
strofen svikit mig; wina ögon stodo fulla af
tårar och jag kan ej beskrifva de olika tan-
kar, som föresväfvade mig. Många gånger
förat hade jag sjungit den lilla visan, men