hans lynne så nedstämdt, att jag började tvifla på att han var riktigt frisk, sade moster, då han gått. En riktigt glad sinnesstämning rådde urider middagen ; tant skämtade med auditör Egnell och jag trodde mig märka att han var en af hennes favoriter. En af kungliga teaterns förnämsta sångerskor gaf konsert samma afton och vi blefvo af auditör Egnell bjudna att åhöra densamma. — Jag vill inte gå från tant och mormor! klagade Arvid, då följande förmiddag en jungfru kom för att hemta honom. Kunna inte tant och mormor komma med? frågade han, sedan han funderat en stund. Slutligen, då jungfrun lofvade honom att han skulle få åka i en sådan liten vacker vagn när han kom hem, gick han utan minsta knot. Vid middagstiden började det regna, hvilket fortfor hela eftermiddagen, som föreföll mig mycket lådg. Moster var ovanligt fåordig; hon hade fått ett bref från Clara, som skref att de på länge ej kunde tänka på hemfärden ; hittills hade de blott besökt löjtnant Nordengons föräldrar och tvenne systrar — återstod bröder, kusiner, farbröder och mera aflägsna slägtingar, som alla, på längre eller kortara tid, ville rå om dem — och häröfver var hon missnöjd. — Jag förstår inte hur Clara kan finna nöjo i att så der flacka omkring hela som