Mötet angående arbetarefrågan.
(Förts. och slut )
C. O. Berg (grosshandlare) fick derefter or-
det och höll ett längre, lifligt, af bifallsyttriogar
ofta atbrutet, föredrag, hvars grundtanke var, att
det enda medlet att höja arbetaren vore att
visa honom kärlek och broderlighet, visa honom
att han är menniska. Den, som i första rummet
borde göra detta, vore just arbetaren sjelf.
Först när arbetaren kommit till insigt af sitt
menniskovärde kunde han vänta och göra an-
språk på att af den bildade bemötas som en
broder. — Vidåre framhöll talaren det störa gagn
den bildade, varmhjertade qvinnan kunde och
borde göra i eländets boningar. Hon skulle lära
den lastbare arbetarens bustru snygghet och or-
dentlighet, lära henne att göra hemmet ljust och
trefligt, lära henne fördragsamhet, vänlighet och
kärlek; — Man hade fästat stor vigt vid uoder-
visning i belsolära, men blott kännedomen om
bränvinets skadlighet afhölle ingen fråa att miss-
braka det, derpå anförde talaren exempel. Vi-
dare hade man sagt att konventiklar och bön-
salar ej göra någon nytta; men hvem, frågade
talaren, kunde förneka Guds ords omskapande
förmåga? — Vill man höja arbetaren, slutade
hr Berg sitt yttrande, så gif honom hemmet, det
lila fridfulla hemmet, och gif honom Guds ord.
Hr Erikson ansåg krogarnes antal allt för stort.
Tillfället gör tjufven, säger man, men tillfället
gör ock drinkaren. :Yrkade för öfrigt unogeför
detsamma som dr Nyström. :
Hr E. Nyström (fil. dr) gjorde några korta an-
märkningar med anledning af under diskassio-
nens lopp fillda yttranden. Så t. ex. proteste-
rade han mot den tanke, som han tyckt sig finna
uttalad i ett anförande, att med det i inbjudnin-
gen förekommande uttrycket de arbetande en
skymf skulle tillfogas den åsyftade klassen.
Tvärtom. Alla äro arbetare, eller borde åtmin-
stone vara det, och särskilt nämnes ju awt ber
nämningen icke är hedrande för de öfrige lag-
ret i samhället.
Hr Olsson ansåg det föga värdt att försöka
omvända inbitna drinkare, men att man i stäl-
let bör gå till roten. Det är det uppviixande
slägtet, som bör få en uppfostran som afhåller
det från lasten. Folkskolan kan icke gifva den,
ty redan vid 12 å-14 års ålder måste ynglingen
lemna henne och just då börjar hans egentliga
uppfostran, Förr tog gossen i arbetsgifvarns
vård, nu får Han sin matpenning. Säknar han
nu ett hem, följer han de äldre kamraterna till
krogen; har han ett dåligt hem, är det ofta fadren
som visar honom samma väg. Hans sedliga och
inteHektuela uppfostran sker således på krogen
På så sätt underhålles en stamtrupp af krog-
kunder och drinkare. Talaren uppmanade der-
före arbetsgifvarne- att både af kärlek och för
sina egna barns skull, mera än nu oftast sker,
vårda sig om de barn de tai sin tjenet.
Hr Andersson var sjelf en kroppsarbetare, sade
han, och visste att arbetaren behöfde en sup
ibland. För egen räkning hade han intet emot
krogarnes stängning om -söndagarne, blott de
stora schweizerierra först och friimst stängdes,
men han kände arbetarue och de sade: Stänger
ni krogarng, ska ni 1å se på tumultum. Kla-
gade öfver arbetsgifvarnes despotism m. m. dy-
likt. Nedtystades, men fick åter ordet och fram-
höll då den: orättvisan att den fattige måste:be-
tala skatt för hvarje enup han ter, något som ej
den rike, som kan taga hem större partier, be-
höfver; frågade om de rike, som ej supa briän-
vina till öfvermått, icke begagna-andra- ika rug-
gifvande eaker; framställde till de närvarande
den frågan om en arbetare, eom, efter ett ha
fastat kanske en half dag under strängt arbete
och som sön tar sig en stor gup och blir full,
såsom ofta hiuder, om denne då är full af bräns
vin eller bunger, o. 8 v. Nedtystades åter och
slutade, men-erhöll varmt bifall af en del af
församlingen.
(Vi ha omnämt denna något bullersamma