Att jag redan varit tre veckor här i —g! Tiden har minsann ej gått långsamt. På det hela taget tycker jag rätt mycket om allting här. Moster är verkligen ej så farlig som jeg föreställt mig — jag börjar nästan tro att faster Sofi spådde sant, då hon menade att moster och jag skulle bli bättre vänner än någon trodde. Fröken Adlers, eller tant Mathilde, som hon härom dagen helt nådigt bad mig säga, är verkligen hvad man kallar ett huskors, men hittills har jag varit nog lycklig att endast se hennes ljusa sidor; deremot hör jag med förvåning huru hon skräser och smått grälar på moster — alltid på tyska förstås — i synnerhet när Lina, som passar henne upp, ej gjort henne till lags. Angedd som rik enka och begåfvad med ett angenämt umgängessätt, var det naturligt att ej många aftnar förflöto, utan att det var någon främmande hos moster Elenius. Fröken Drake kom ganska ofta upp och helsade på; hennes bror postmästaren, en gammal, lång, mager major, som ibland, då hans tid medgaf det, åtföljde henne, brukade spela piquet med tant och lät henne af pur artighet vinna hvartenda spel. En deg i förra veckan var moster hela förmiddagen inne i sitt rum; då hon vid middagen kom ut, frågade jag om hon var sjuk.