Att jag redan varit tre veckor här i —g!
Tiden har minsann ej gått långsamt. På det
hela taget tycker jag rätt mycket om allting
här. Moster är verkligen ej så farlig som
jeg föreställt mig — jag börjar nästan tro att
faster Sofi spådde sant, då hon menade att
moster och jag skulle bli bättre vänner än
någon trodde. Fröken Adlers, eller tant Ma-
thilde, som hon härom dagen helt nådigt bad
mig säga, är verkligen hvad man kallar ett
huskors, men hittills har jag varit nog lyck-
lig att endast se hennes ljusa sidor; deremot
hör jag med förvåning huru hon skräser och
smått grälar på moster — alltid på tyska
förstås — i synnerhet när Lina, som passar
henne upp, ej gjort henne till lags.
Angedd som rik enka och begåfvad med
ett angenämt umgängessätt, var det naturligt
att ej många aftnar förflöto, utan att det var
någon främmande hos moster Elenius. Fröken
Drake kom ganska ofta upp och helsade på;
hennes bror postmästaren, en gammal, lång,
mager major, som ibland, då hans tid medgaf
det, åtföljde henne, brukade spela piquet med
tant och lät henne af pur artighet vinna hvart-
enda spel.
En deg i förra veckan var moster hela för-
middagen inne i sitt rum; då hon vid mid-
dagen kom ut, frågade jag om hon var sjuk.