Bref från Skåne. Den 18 mars. Jag hoppas att den stora vida verlden skall hafva fattat och insett att vi skåningar särdeles varmt intressera oss för fosterlandets angelägenheter, fastän Gud skall veta att äfven här sömnaktigheten och likgiltigheten rätt ofta till den grad göra sig gällande, att man kan bli förtviflad för mindre. Under riksdagen följa vi så godt sig göra låter med förhandlingarne, och när vi finna att en af de våra, han må heta Jönsson, Nilsson, Andersson eller något annat, öppnat sin mun för sanning och rätt, känna vi oss stolta och glada, ty blodet är alltil tjockare än vattnet. Om vi undantaga Malmö, Lunds och Kristianstads representanter, om hvilka vi icke veta något annat än att de skola rösta emot landtmannapartiet i grundskattsfrågan, äro vi rätt belåtna med skåningarne i andra kammaren, ty de eldas samtlige af kärlek till fosterland och fosterbygd och stå, så vidt vi kunna finna, samt och synnerligen på folkets sida. Deremot anse vi skåningarne i första kammaren ega allt för mycket adligt blod och adliga fördomar, och då vinu börjat få blickarne öppna för detta förhållande, tacka vi grundlagen för det ett nytt val så snart tillstundar. Vi måste hafva en folkligare första kammare och vi måste tänka på det redan i år och nästa år vid landstingsmannavalen. I stället för att taga en del af lagstiftningsarbetet på sig och gå hand i hard med andra kammaren har första kammaren blifvit en stor bromsinrättning, som förlamar verksamheten hos det Sverige, som en smula vill följa med sin tid. Detta får icke fortfara. Vi ha bönder, köpmän, handtverkare, tidningsredaktörer, som äro valbara till första kammaren, förståndigt folk, som tycker om framåtskridande, och dessa måste vid nästa val uttränga de mest stockkonservativa bland de adliga ledamöterna i första kammaren. Under en tid då minst hälften af Skånes tänkande innebyggare äro vänner af folkdömet, ehuru de derför icke precis behöfva vara fender till vår regerande konung, har godsegaren Schwerins yttrande rörande minskningen af första hufvudtiteln väckt ett obehagligt uppseende. Den radikalism, som den adliga -godsegaren så mycket fruktar, har i våra bygder måbända sin största utbredning. Om talaren något sett sig om ibland sjelfva folket utom de adliga kretsarne, skulle han lätt hafva funnit, att just dessa radikaler äro de som icke älska sitt land minst och som bysa det lifligaste intresse för dess angelägenheter. Konungadömet har sina fördelar, men att det skulle vara: alldeles nödvändigt för svenska nationens lycka, det måga säkerligen de allra flesta skåningar bestrida. Fäderneslandets lycka, storhet och ära är alldeles icke beroende af en enda person, utan af en kärnfrisk, hederlig, bildad och sedlig befolkning. Skånska Posten, en tidning som utgifves i Kristianstad och en gång var Skånes mest frisinnado blad, har i dessa dagar blifvit omtalad, såsom öfverlåten till ett bolag, bestående af hyarjehanda folk, tillhörande den fin-fina verlden,; samt bestämd att blifva dagbled. Att någon sådan öfverlåtelse ännu ej skett tror jag mig.veta, ehuru underhandlingar lära pågått, och jag tror knappast att någon sådan affär blir af, och det af följande skäl. Skånska Posten, som för 12 år sedan hade 750 prenumeranter, ett antal som få tidningar egde på den tiden, har sedan gått ner, under det att Kristianstadsbladet under br Möllersvärds ledning gick upp från 450 till 1,600. Skånska Posten har på senare tiden icke haft någon färg, och de praktiska män, som sägas skola utgöra själen i det nya boiaget, känna mycket väl huru stora ansträngningarne måste blifva för att kunna bringa en sådan tidning upp i prenumerant-antal så att den såsom dagblad kan bära. sig, helst ru, sedan staden erhållit en tredje tidning, som söker med kraft skaffa sig en publik och som verkligen har goda utsigter. När staten öppnar en undervisningsanstalt och aflönar lärare för densamma, så sker det vanligen under förutsättning att undervisningen i skolan skall, svara emot elevernas förmåga att emottaga en sådan. Det skulle taga sig egendomligt ut, om ön lärare tilltalade sina elever så här: I gån i skolan så och så många timmar, men detta är icke nog. Jag ämnar nu öppna en privyatskola, och om I icke besöken denna skola, kunnen I icke vänta någon fördelåktig examen.4 Säkert skulle en sådan lärare blifva ganska mycket klandrad och man skulle med skäl misstänka honom för partiskhet mot de elever som ansågo sig böra åtnöja sig med den ordinarie undervispingen i skolan. Vid navigationeskolan i Malmö har dock utan ringasto anmärkning från pressens sida en så förvänd anordning blifvit genomförd. Läraren derstädes, -svkundlöjtnanten A. E. Wallenstrand,läser nemligen privat med eleverna två timmar hvarje dag mot en månatlig afgift af, om jag icke är orätt underrättad, 15 rår, hvilket; då alla eleverna utan undantag bevista dessa lektioner, utgör en rätt betydlig biförtjenst. Bland eleverna råder den föreställningen — hvarifrån den härleder sig känner jag icke — att ingen kan erhålla examen som: icke läst privat, och de uttala ej sällan den meningen, att läraren på eftermiddagen under privatlektionen är mera intresserad af elevernas framsteg, än under-de ordinarie lästimmarne.