Bref från Skåne.
Den 18 mars.
Jag hoppas att den stora vida verlden
skall hafva fattat och insett att vi skånin-
gar särdeles varmt intressera oss för foster-
landets angelägenheter, fastän Gud skall
veta att äfven här sömnaktigheten och lik-
giltigheten rätt ofta till den grad göra sig
gällande, att man kan bli förtviflad för min-
dre. Under riksdagen följa vi så godt sig
göra låter med förhandlingarne, och när vi
finna att en af de våra, han må heta Jöns-
son, Nilsson, Andersson eller något annat,
öppnat sin mun för sanning och rätt, känna
vi oss stolta och glada, ty blodet är alltil
tjockare än vattnet. Om vi undantaga Malmö,
Lunds och Kristianstads representanter, om
hvilka vi icke veta något annat än att de
skola rösta emot landtmannapartiet i grund-
skattsfrågan, äro vi rätt belåtna med skå-
ningarne i andra kammaren, ty de eldas
samtlige af kärlek till fosterland och foster-
bygd och stå, så vidt vi kunna finna, samt
och synnerligen på folkets sida. Deremot
anse vi skåningarne i första kammaren ega
allt för mycket adligt blod och adliga för-
domar, och då vi- nu börjat få blickarne
öppna för detta förhållande, tacka vi grund-
lagen för det ett nytt val så snart tillstun-
dar. Vi måste hafva en folkligare första
kammare och vi måste tänka på det redan
i år och nästa år vid landstingsmannavalen.
I stället för att taga en del af lagstiftnings-
arbetet på sig och gå hand i hard med an-
dra kammaren har första kammaren blifvit
en stor bromsinrättning, som förlamar verk-
samheten hos det Sverige, som en smula vill
följa med sin tid. Detta får icke fortfara.
Vi ha bönder, köpmän, handtverkare, tid-
ningsredaktörer, som äro valbara till första
kammaren, förståndigt folk, som tycker om
framåtskridande, och dessa måste vid nästa
val uttränga de mest stockkonservativa bland
de adliga ledamöterna i första kammaren.
Under en tid då minst hälften af Skånes
tänkande innebyggare äro vänner af folk-
dömet, ehuru de derför icke precis behöfva
vara fender till vår regerande konung, har
godsegaren Schwerins yttrande rörande minsk-
ningen af första hufvudtiteln väckt ett obe-
hagligt uppseende. Den radikalism, som den
adliga -godsegaren så mycket fruktar, har i
våra bygder måbända sin största utbredning.
Om talaren något sett sig om ibland sjelfva
folket utom de adliga kretsarne, skulle han
lätt hafva funnit, att just dessa radikaler
äro de som icke älska sitt land minst och
som bysa det lifligaste intresse för dess an-
gelägenheter. Konungadömet har sina för-
delar, men att det skulle vara: alldeles nöd-
vändigt för svenska nationens lycka, det
måga säkerligen de allra flesta skåningar
bestrida. Fäderneslandets lycka, storhet och
ära är alldeles icke beroende af en enda
person, utan af en kärnfrisk, hederlig, bil-
dad och sedlig befolkning.
Skånska Posten, en tidning som utgifves
i Kristianstad och en gång var Skånes mest
frisinnado blad, har i dessa dagar blifvit
omtalad, såsom öfverlåten till ett bolag, be-
stående af hyarjehanda folk, tillhörande den
fin-fina verlden,; samt bestämd att blifva
dagbled. Att någon sådan öfverlåtelse ännu
ej skett tror jag mig.veta, ehuru under-
handlingar lära pågått, och jag tror knappast
att någon sådan affär blir af, och det af
följande skäl. Skånska Posten, som för 12
år sedan hade 750 prenumeranter, ett antal
som få tidningar egde på den tiden, har
sedan gått ner, under det att Kristianstads-
bladet under br Möllersvärds ledning gick
upp från 450 till 1,600. Skånska Posten
har på senare tiden icke haft någon färg,
och de praktiska män, som sägas skola ut-
göra själen i det nya boiaget, känna mycket
väl huru stora ansträngningarne måste blifva
för att kunna bringa en sådan tidning upp
i prenumerant-antal så att den såsom dag-
blad kan bära. sig, helst ru, sedan staden
erhållit en tredje tidning, som söker med
kraft skaffa sig en publik och som verkligen
har goda utsigter.
När staten öppnar en undervisningsanstalt
och aflönar lärare för densamma, så sker
det vanligen under förutsättning att under-
visningen i skolan skall, svara emot elever-
nas förmåga att emottaga en sådan. Det
skulle taga sig egendomligt ut, om ön lärare
tilltalade sina elever så här: I gån i sko-
lan så och så många timmar, men detta är
icke nog. Jag ämnar nu öppna en privyat-
skola, och om I icke besöken denna skola,
kunnen I icke vänta någon fördelåktig exa-
men.4 Säkert skulle en sådan lärare blifva
ganska mycket klandrad och man skulle med
skäl misstänka honom för partiskhet mot de
elever som ansågo sig böra åtnöja sig med
den ordinarie undervispingen i skolan.
Vid navigationeskolan i Malmö har dock
utan ringasto anmärkning från pressens sida
en så förvänd anordning blifvit genomförd.
Läraren derstädes, -svkundlöjtnanten A. E.
Wallenstrand,- läser nemligen privat med
eleverna två timmar hvarje dag mot en må-
natlig afgift af, om jag icke är orätt under-
rättad, 15 rår, hvilket; då alla eleverna utan
undantag bevista dessa lektioner, utgör en
rätt betydlig biförtjenst. Bland eleverna
råder den föreställningen — hvarifrån den
härleder sig känner jag icke — att ingen
kan erhålla examen som: icke läst privat,
och de uttala ej sällan den meningen, att
läraren på eftermiddagen under privatlektio-
nen är mera intresserad af elevernas fram-
steg, än under-de ordinarie lästimmarne.