KR HE ERT SARS OS värderade vän Lars Hjortsberg med en symfoni på morgonqvisten. Crusell hade tillskapat en dylik symfoni, bygd på noter af samma benämning som bokstäfverna i för namnet, men då icke något L finnes i skalan sammanslogos L och a till La (noten Ai musiken). Således blef grundmotivet bygdt på asse, Så besynnerligt detta än låter för stora konstkännare, lärer kompositionen dock varit särdeles vacker, och då densamma utfördes för fiol, klarinett, oboe, fagott och valdhorn af ofvannämda 5 mästare, måtte dep varit särdeles anslående. Men för att tillika gifva denna öfverraskning en komisk anstrykning, hade vännerna vidtalt tvenne trumslagare att sagda dags. morgon kl. 5 infinna sig med skarpt stämda trummor och slå revelj utanför Hjortsbergs sofrum. Trumslagarne placerades derför vid trappuppgången, medan virtuoserna smögo sig igenom köket till dörren på andra sidan om det rum, der den store skådespelaren slumrade, troligen drömmande om Polykarpus, Winberg eller Nadel eller också någon annan af de otaliga typer han skapat. Vid första ljud af trummorna rusade Hjortsberg i blotta linnet ur sängen, fattade eldgaffeln och gjorde min af att kringprygla de legda trumslagarne,. Dessa förklarade snart på hvilkas befallning deras uppträdande skett. Medan denna parlamentering försiggick, skyndade de väntande herrar musici att tillplocka sig de kläder Hjortsberg hado i sofrummet, hvarefter de tillriglade dörren mellan sig och Lasse samt, så snart de hörde honom återkomma, uppstämde sin symfoni. Hjortsberg kände snart på klangen igen gratulanterna. Värst var, att han nu stod i sin djupasto neglig6o. Van vid att alltid gälda ett godt skämt med ett dylikt igen, gjorde han snart af lakan och täcke en fantastisk kostym åt sig, formade af sin handduk och rosiga näsduk ett ansigte eller mask, satto sig derefter på bordet med. ett påtändt ljus i hvardera han den och inväntade i denna ställning de uppvaktande. Om hans musikaliska vänner hade skäl att glädja sig öfver sin lyckade öfverraskning, så är det å andra sidan omöjligt att beskrifva deras yttersta förvåning, då do efter utförandet af sin hyllniogskonsert funno dagens hjelte i denna figur och ställning. Det är dock klart, att allt upplöste sig först i det mest jublande löje och derefter i ömsesidiga vänskapsbetygelser. Så gick det till, glada vänner emellan, på den tiden. . T.) Gymnasilanekdot, För några tiog år sedan fanns vid Karlstads läroverk en lektor X,, bekant för sin lärdom och sitt godmodiga väsende. Gymnasisterna vissto värdera dessa egenskaper och höllo hjertligen af den gamle hedersmannen, hvilket dock ej hindrade dem att ibland hålla ett förskräckigt stior och ovä sonde. X. hotade dem då med att gå till biskopen och anmäla förhållandet, men då detta aldrig skedde, började ynglingarne förlora re spekten för denna hotelse. En förmiddag, då oväsendet varit värre än vanligt, lade dock läraren ihop sina böcker och var fullt besluten att gå och klaga. Han var redan i denna aftsigt hunnen till, dörren, då alla med en mun började ropa: Åh, söta, snälla lektorn, gå inte, vi ska aldrig göra så mor! Vill ni lofva det säkert? frågade då X. och vände om till katedern. Ja, ja, det kommer aldrig i fråga! ropades dot. X. ville nu för all framtid förokomma dylika uppträden och frågade: Vill ni go mig skr ftligt löfte? Äfven derpå gick man in, ch öfverenskommelsen upptecknades i loktorns plånbok och underskrefs af hela klassen. Då eftermiddagslektionen skulle börja, kördes dock åter det gamla oväsendet. Hvem är det? frågade den bedragno X. Det är A, de är A.! ropade hola klassen, Hur kan A, bära sig så nedrigt åt efter den öfverenskommelse vi ingingo på förmiddagen? frågado X. mycket uppretad. Jag var borta på förmiddagen och har aldrig skrifvit under, upplyste A. lugnt och obesväradt. X. tog upp sin bok och läste igenom namnen, hvarpå han sade: Ja, det var alldeles riktigt, jag ber så mycke om ursäkt! Men skulle inte ÅA. nu vilja skrifva på liksom de andre! Dertill var A. mycket villig, men hur han och de öfriga höllo sin förbindelse, derom törmäler histozien intet. Dubbelfönster äro en förträfflig sak i vårt stränga luftstreck, tycka de fleste, Visserliven; men hvarje sak har två sidor, af hvilka den ena icke alltid är så fördelaktig gom den andra. Hvad man vinner genom detta dubbla värn mot vinterkölden, det ir en högro värmegrad i rummet, eller, med andra ord, en minskad åtgång af bränsle; men hvad man förlorar genom utstängning af den friska luften, det är vår dyrberaste egendom, helsan. Åtminstone en gång om dagen böra fönstren öppnas och alla rummen i en våning vädras; den rena, friska luften måsto få tillträde till våra bostäder, såvida ej våra lungor skola tvingas att insupa ett ämne, hviket förhåller sig till den rena luften ungfår såsom källvatten till vattnet i dypölen. Den, som misstroget ler åt detta påstående, kan ju en gång för roskull betrakta denna såkallade SJuft, när solen skiner klart ini rummet. Hvad han då ser, är gemenligen en yrande ringdans af hvarjehanda små luftiga, rörliga kroppar, som lösgjort sig från våra kläder, våra mattor, våra möbler, med ett ord från hela vår omgifning, för att fritt sväfva omkriog mellan fyra Väggar. Sådant är det ämne, och nästan likadant i palats som hydda, som skulle vara färglöst, genomskinligt och i ordets strängaste mening, Syäsenlöst, sådant är det såsom oftast irum utan innanfönster; hurudant skall det då vara, när dessa komma till? Statistiken visar, att bland de sjukdomar, gom kräfva de flesta offren af företrädesvis unga lif, är lungsoten den, som vinner mest utbredning; och derför måste vi på allt sätt söka freda våra friska Inogor mot alla dess fiender och icke minst mot de tallösa små förderfliga väsen, som temligen oboaktade flyga omkring oss under namn af damm, eller, om det skall vara rätt poetiskt, af solgrand. Det kostar visserligen litet mera att i våra rum på en gång pjuta fördelarne af både värme och frisk luft; men hvarje besparing, som gös res på halsans bekostnad, är i sjelfva verket en grof och vådlig misshushålining. (N. AD Nytt Imdustriknep. I ett hotell i Vermont utfördes, enligt amerixcnska tid: gar, nyligen ett nytt industriknep, 3 väls klädd, ung man, som ingen kände, hade sedan Hera dagar bott i hotellet, då en qväll