mm T RA 5) Hvarjehanda nyheter. En högtidlig stund på hafvet, Under denna rubrik läser man i BlekingsPosten följande skildring af H. af Trolle: H. mits korvett den trefliga Najaden lemnade den 11 april 1850 det lefnadsfriska, muntra Hayanna på Cuba, denna porla eller rättare juvel i de spanska konungarnes krona. Kommande från Brasilien, håde vi under färden emot Norden besökt efter hvarandra flera af Vestindiens täcka, fruktbara öar. Klockan 5 e. m., samma dag vi lomnat Havanna, pejlade vi Pan de Man fanba3 på Cöba. Moxikaoska vikens herrliga blå vattenspegel täflade med himlen i klarhet. Med Bbramsegeln i topp framdrefs koivetten nästan blott af strömmen. Några tumlare och delfiner lekte vid korvettens bog, de förra bjvulande i vida kretsar, de sistnämda visande sina silfverglänsande fenor. Solens skifva tangerar redan horisonten och Mantanzas fyr börjar sända ut sitt ännu bleka sken öfver hafvet. Allt är så lugnt, så fridfullt, så stilla. Tanken ilar bort ifrån jorden för att söka himlen, för attiödmjuk andakt sända en tacksamhetens suck till Honom, Allfåder dörofvan! Ännu en qvart har förflutit. Nattens skuggor utbreda sig allt mera och Mantanzas fyr, den korvettens öfverstyrman pejlar, lyser nu med ott klart, rödaktigt sken, Nu inrapporterar styrmannen, att korvetten har dön rätta pejlingen af fyren inne. Trumhvirflar höras på däck, oficerarne och hela besättningen församla sig under djup och allvarlig tystnad akterut på halfdäcket. Bramseglen äro bergade, underseglen uppgigade, och stormiärs seglet kastadt på ång orvetten ligger orörligt stilla, Vi äro på samma ställe, hvarest korvetten Carlskrona den 30 april 1846 gigk till hvila. Najaden är den första sven ska örlogsman, som besöker detta såmma ställe efter denså sorgliga katastrofen. Vi hafva inseglat samma pejling af Mantanzas fyr, som Uarlskrona kort förut innehade, innav han sjönk i oceanens famn. Högtidliga, djapt gripande ögonblick, som jag aldrig skall frgäta! Ännu en trumhvirfyel — och allas hufvuden äro blottade. Psalmen tager sin början. Klira och andäktiga stiga tonerna af Davidsharpans herrliga melodi från männen, hvilka i detta ögonblick på ett värdigt sätt fira minnet af hänsofna kamrater och sjömän. Måhända gungar Najadens köl öfver Carlskro nas toppar, der han står bland djupets koral 3er, med den blågula vimpeln hissad i topp! Till er, som sofra deneviga sömnen inom dess relioger, till er bringa vi minnets helsningar från tådernesland, från anhöriga och vänner, Sofven i ro! Den högtidliga stunden var förbi. Vinden friskade, alla dragande segel tillsattes och Najaden lemnade Öarlskronas kyrkogård, sty rande för god fart kutsea hän ömot Norden. Bomantiska öden. En engelsk tidnidg omtalar att en viss grek vid namn Xindavelonis nyss slutat sina dagar. Dennes lif är en hel roman, Till en börjaa var han lö påre, sedan kock, kos den bekanta sångerskan Angelina Bosio. Denna hade, helt ung, i Danmark gift sig med en spanjor, men upptäckte kort. efter vigseln att denne redan förut var gift och föll af sorg häröfver i en gränslös förtviflan. Xindävolonis. visade henne då ett varmt deltagande och hemtade af detta t. o. m. mod att förklara sin kärlek för den vackra sörjerskan. Till en början tillbakavisades han, men B8edörmera samtyckte hon till iftermål, likväl med det vilkor att-de skulle fofva tillsammans som bror och syster. Förs eningen egde rum, men Angelisa Bosio blef icke lycklig. Hon dog afsorgi Xindavelonis, som alltid hade älskat sin hustru, uppfördö till hennes minne en präktig minnesvård, någöt hvartill han ock kunde ha råd, då hans andel i arfvet efter henne uppgick till 600,000 frank. — Han bosatte sig nu i Paris, der han visade sina fattiga landsmän en i sanning furstlig hjelpsamhet och blef derför af konungen af Grekland belönad med titel af chövalier. Emedan han icke förlorat något af sin smak och sina talanger för det som förde deh ädla kokskonsten; hände: det ofta att det-grökiska sändebudet och andra notabiliteter i Paris hedrade hans måltider med sit närvaro. — Så liligt vär det intresse hah byste för Erank rike under dess motgångsdagar, att han af sorg öfver de förödmjukelser, som döt tyska kriget medförde, förlorade förståndet och 1870 må