EA nn
Bäst jag gjorde mina reflexioner öfver mam-
sell Schröders lilla person, ringde det andra
gången. Bärare, livreklädda betjenter, dal-
kullor och jungfrur trängdes med hvarandra
på landgången för avt få ombord sina bördor.
Under allt det bråk, som nu uppstod, råkade
vi blifva skilda åt i trängseln. Jag spejade
efter pappa och upptäckte honom slutligen
der han stod och sökte ut en passande plats
åt min koffert. :
— Adjö, goda pappa, helsa alla derhemma!
Sedan ban gifvit mig åtskilliga förmaningar
att ej förkyla mig och väl se till att jag ej
förlorade rågon af mina reseeffekter, omfam-
nade han mig ännu en gång.
— Adjö, kära barn, Gud välsigne dig!
Jag visste knappt till mig, förrän ångbåten
började röra på sig och jag med förskräckelse
upptäckte att vi voro några alnar från land.
Jag kände mig så ensam och öfvergifven, att
jag började gråta. Så länge jag kunde se en
ekymt af pappa, vinkade jag åt honom, sedan
såg jag mig omkring bland de många passa-
gerarne, men ingen af dem kände jag, med
undantag af en ung flicka, hvilken jag mött
flera gånger på akademien — de tvenne sista
vintrarne hade jag sjungit der. Jag såg att
hon också känt igen mig, ty hon sade något
till ett äldre fruntmimer, troligen hennes mor,
och så sågo de båda två på mig. :
— Nu tror jag det är bäst att vi gå ned,