EA nn Bäst jag gjorde mina reflexioner öfver mamsell Schröders lilla person, ringde det andra gången. Bärare, livreklädda betjenter, dalkullor och jungfrur trängdes med hvarandra på landgången för avt få ombord sina bördor. Under allt det bråk, som nu uppstod, råkade vi blifva skilda åt i trängseln. Jag spejade efter pappa och upptäckte honom slutligen der han stod och sökte ut en passande plats åt min koffert. : — Adjö, goda pappa, helsa alla derhemma! Sedan ban gifvit mig åtskilliga förmaningar att ej förkyla mig och väl se till att jag ej förlorade rågon af mina reseeffekter, omfamnade han mig ännu en gång. — Adjö, kära barn, Gud välsigne dig! Jag visste knappt till mig, förrän ångbåten började röra på sig och jag med förskräckelse upptäckte att vi voro några alnar från land. Jag kände mig så ensam och öfvergifven, att jag började gråta. Så länge jag kunde se en ekymt af pappa, vinkade jag åt honom, sedan såg jag mig omkring bland de många passagerarne, men ingen af dem kände jag, med undantag af en ung flicka, hvilken jag mött flera gånger på akademien — de tvenne sista vintrarne hade jag sjungit der. Jag såg att hon också känt igen mig, ty hon sade något till ett äldre fruntmimer, troligen hennes mor, och så sågo de båda två på mig. : — Nu tror jag det är bäst att vi gå ned,