— Nej, Jag vill ej se det, ropade hon lidelsafullt och smög sig till Kotschoffskys bröst; kämpa du som en man; jag vill bedja för dig. Vid dessa Ilmas ord kändes det så besynnerligt i kosackens bröst. En finsk flicka skulle bedja för honom, sin fisnde! Var det möjligt? Ja, hon hade ju sagt så, och detta hennes beslut var ammadt af kärleken. Hon skulle icke bedja för ryssarnes seger, utan för Kotschoffskys lif. Se der innehållet af hennes bön! — Elka, sade Kotschoffsky, då den nämde kosacken gick förbi; ännu en gång anförtror jag denna ficka åt dig. — Nej, jag vill följa dig i striden, utbrast Ilma; jag vill vara der du är. Kotschoffsky syntes villrådig en stund. Men, då bönderna trängde på alltmera och hans närvaro behöfdes på de mest hotade punkterna, fattade han sitt beslut angående Ilma. — Du får ej följa mig, sade han med bestämdhet. Olyckan kan ju foga så, att en kula träffar dig! Nej, Ilma, du måste stanna qvar här. Den unga flickan svarade ej ett enda ord, men böjde på hufvndet till tecken af eftergifvenhet. : Den lilla kosackstyrkan motstod icke böndernas ursinniga anfall, utan drog sig smås