— Nej, Jag vill ej se det, ropade hon lidelsa-
fullt och smög sig till Kotschoffskys bröst;
kämpa du som en man; jag vill bedja för
dig.
Vid dessa Ilmas ord kändes det så besyn-
nerligt i kosackens bröst. En finsk flicka
skulle bedja för honom, sin fisnde! Var det
möjligt? Ja, hon hade ju sagt så, och detta
hennes beslut var ammadt af kärleken. Hon
skulle icke bedja för ryssarnes seger, utan för
Kotschoffskys lif. Se der innehållet af hen-
nes bön!
— Elka, sade Kotschoffsky, då den nämde
kosacken gick förbi; ännu en gång anförtror
jag denna ficka åt dig.
— Nej, jag vill följa dig i striden, utbrast
Ilma; jag vill vara der du är.
Kotschoffsky syntes villrådig en stund.
Men, då bönderna trängde på alltmera och
hans närvaro behöfdes på de mest hotade
punkterna, fattade han sitt beslut angående
Ilma.
— Du får ej följa mig, sade han med be-
stämdhet. Olyckan kan ju foga så, att en
kula träffar dig! Nej, Ilma, du måste stanna
qvar här.
Den unga flickan svarade ej ett enda ord,
men böjde på hufvndet till tecken af efter-
gifvenhet. :
Den lilla kosackstyrkan motstod icke bön-
dernas ursinniga anfall, utan drog sig smås