I dag kommer, enligt fattadt beslut angå-.
ende föredragningsordningen, det så kallade
dechargebetänkandet att i riksdagens begge
kamrar behendlas. Vi vilja icke gå hän-
delserna i förväg och gissa oss till hvad
som möjligen kommer att yttras. Men ehu-
ruväl rätt allvarsamma ord kunna blifva
fällda om det sätt, på hvilket konungens
rådgifvare fullgjort sina åligganden, leder
sådant icke till något resultat, och säker-
ligen kommer en eller annan rådgifvare att
yfvas öfver att ingen riksdagens skrifvelse
till konungen, om hans och hans kollegers
entledigande, ifrågakommit samt att beteckna
deana omständighet såsom ett prof på det
stora förtroende, konungens nuvarande råd-
gifvare skulle hos riksdagen åtnjuta. Det
hela är ett spegelfäkteri, gom förträffligt
lämpar sig för det nu rådande byråkratiska
styrelsesättet. Kan formen endast någor-
lunda bibehållas, är detta allt hvad man i
byråkratiens leder begär af regeringen, ty
derigenom lemnas säkrast allt det murkna i
administrationen orubbadt.
Då emellertid hela verlden har sig bekant
att flere af konuvgens nuvarande rådgifvare
icke ega riksdagens förtroende, oaktadt alla,
med skyldigt undantag för utrikes- och
krigsministrarne, förmått den aflidne konun-
gen gifva sig betyg på att de äro ovärder-
liga och oersättliga, är det en märklig om-
ständighet som förtjenar att beaktas, nem-
ligen att ingen reform anses så genomgri-
pande, att icke den nuvarande regeringsper-
sonalen oförändrad tror sig vuxen genomföra
densamma. Men detsamma är förhållandet
i alla länder, så snart regeringen anser
såsom gin uppgift att bekämpa det folkvalda
elementet. Det är knappast möjligt att
framleta något egendomligare förhållande än
det, som nu råder i de tre nordiska rikena. I
Danmark har folkethinget uttryckligen för-
klarat sig ogilla det nu rådande regerings-
systemet, såsom alltför mycket byråkratiskt.
I Norge har regeringen genom fönstret ut-
kastat ett af storthinget välvilligt gjordt
erbjudande, att statsråden skulle, såsora här,
få deltaga uti stortbingets öfverläggningar.
Det faller gig naturligen för byråkrater be-
qvämare att: skriftvexla. Det går också
betydligt långsammare, och den som vinner
tid, vinner allt. Behöfva vi väl försöka
för våra läsare åskådliggöra, huru pass myc-
ket förtroende vissa af konungens rådgif-
vare åtnjuta af den svenska riksdagen?
CKänd sak är så god som vittnadX, och vore
ytterligare vittnesbörd af nöden, behöfver
blott ett enda faktum åberopas, nemligen
att till följd af den byråkratiska tendensen
hos regeringen riksdagens verksamhet blifvit
förlamad, ty enligt det konstitutionella sty-
relsesättet blir det omöjligt att genomdrifva
verkliga reformer så läng6 regeringen är
döf för det som ligger riksdagen mest om
hjertat, nemligen reglering af skatteväsendet
i allmänhet och af jordens beskattning i
synnerhet. För ait afleda uppmärksamheten
från sådana frågor kastar man sig in på
andra ämnen, om hvilka allmänna tänke-
sättet ännu icke hunnit stadga sig. En så-
dan manöver anse vi t. ex. den danska
myntkonventionen vara. Hr statsrådet Wern,
som troligtvis bland alla sina medbröder i
rådkammaren står närmast dörren, har icke
desto mindre ansett sig oförhindrad att i
samråd med två danska och en norsk man
uppgöra en myntkonvention för en tid af tolf
år, under hvilken svenska representationen
och regeringen alldeles skulle vara från-
tagna all videre beslutanderätt uti dithö-
rande frågor, med mindre än Norges och
Danmarks gunstiga bifall till ifrågasatt för-
ändring kunde erhållas. Det skall vara för
att ernå stora fördelar, som ett sjelfstän-
digt folk skall ingå på så hårda vilkor.
Men de fördelar, som här bjudas Sverige,
äro inga andra än sådana, som säkerligen
skulle medgifvas utan alla konventioner.
I stora affärer taga nog de intresserade
vara på sina rättigheter, men småhandeln
vid gränserna har en fördel af att den skil-
nad i myntvärdet, som eger rum mellan