Knappt hade kosacken utropat sitt: wistawte, tschuchni sdess! förrän bönderna i fullt språng syntes komma ned från en liten, med få träd bevuxen höjd. De voro så ifriga att taga bämd på sina grymma fiender, att de åsidosatte all ordning, oaktadt de vid förhuggningen vid Sikkilä hade haft det klaraste bevis på, att det är ytterst svårt för en oordnad trupp att besegra reguliera soldater, äfven om de sistnämde äro färre till antalet. De anryckande bönderna tänkte icke på något annat än hämd; det bekymrade dem föga om de sjelfva gingo under, blott de hatade TyYSsarne blefvo fördrifna. Sådan var andan ibland Österbottens befolkning. Hvad skulle icke de, i besittning af en så glödande fosterlandskärlek, kunnat uträtta, om de, såsom de sjelfva enstämmigt yrkade på, erhållit vapen och befäl! Bredvid Mikko, som höll sig bland de främste, sprarg finngossen, vig och lätt som en katt. — Minä, olen, sairattu (jag är sårad)!