mina vägar högre än edra vägar, och mina tankar än edra tankar. Huru ofta anse vi oss icke hafva mera att uträtta på denna jorden än hvad som medhunnits under de få solhvarf, som gifvits oss, men som ej sällan obegagnade halkat ur våra händer! Huru ofta synes oss icke skickelsen obegriplig! Det är som om döden med förbundna ögon skulle bugga omkring med sin lie. Ack, vi voro ju här för icke många månader sedan i bitter sorg törsamlade kring vår i mannaålderns kraft nedslagne konungs bår, ock nu följer honom hans ypgate broder samma mörka vig. Hvem kan här tolka den Allsmäktiges dolda mening? Oss hade det synts sBom om den yngsta länken i den en gång så talrika furstliga syskonkretsen väl ännu hade behöfts såsom en lefvande erinran om att icke allt blifvit annorlunda än det fordom var. Oss hade det synts som om den knappt till medelåldern hunne konungasonen ännu kunnat under sorgens dagar bringa någon tröst åt sin hårdt pröfvade höga moder. Hvarföre döden skulle komma med så täta slag, det förstå vi ieke. Men om vi såsom kristna tro på en Fader i himmelen, som leder allt efter outgrundliga, men kärleksfulla rådslag, då veta vi ock att det icke är en slump, som vare sig tädder eller släcker lifvets gnista i våra bröst, utan att det är Gud, vår hitvamelske Fader, som kallar oss bort ur lifvet, den ene efter den andre, då Han isin vishet fonnit, att vårt värf här är lycktadt. Id Derföre må ock Han vara vår bista tillflykt i både lif och död. Han ät både den förste och den siste. O, om vi blott rätt förtröstade på Honom, då skulle, liksom Hans faderliga händer läggas välsignande öfver vår ingång i lifvet, vi ock i skyddet af eamma Hans välsignelse fly till Hans faders famn, när vi gå ut derifrån. Han är den förste och den siste, men ej blott allt lifs dolda källa, ej blott den oändliga rymd der dess vågor förrinna, Han är äfven, förrän vi blefvo till, under vårt jordlifs vexlande dagar och, sedan deras tal är räknadt, alltjemt en evig kärlek. Han är vår bästa tillflykt i lif och död, derföre att han älskar osa. Och derföre att han älskar oss har han ock utgifvit sin Son för oss. Och denne Sonen, som äfven sade: Jag är den förste och den siste och den lefvande: och jag var död, och si, jag är lefvandes ifrån evighet till evighet, Han; som för vår skull genomgått det menskliga lifvets frestelser och sjelfva dödens smärta, Han, blott Han, skall lära oss att rätt lefva och rätt dö. Följde vi Honom och Häns ord, såsom den bögesta ledstjernan för hvarje lifvets kallelse, då skulle också denna kallelse bjuda oss en af Gud sjelf gifven uppgift att lösa och hvarje lifvets skickelse blifva för oss en pröfning att allvarligt genömgå. Lefde vi här vårt korta jordlifitro och kärlek förenade med vår Frälsare, då skulle vi också med mod och hopp nedstiga i vår graf, ty då visste vi att der väntade oss genom Hans uppståndelse ett evigt lif. Så må då denna begraftning liksom hvarje annan lytta våra ögon upp till Jesus Kristus, som sjelf är och med gin Anda gifver åt sina trogna det rätta lifvet. Han är den förste och den siste. Han är den, som först föder ur syndens smärtor i våra bröst det nya lif, som ur fortsatta pröfningar skall mer och mer segrande framgå; Han är ock den, som sist, i sjelfva döden, skänker det eviga lifvets krona åt de sina. I och genom Honom finnes i sjelfva verket ingen död. Han för sina trogna i full förening med Gud, det rätta lifvets källa, såsom Han sjelf säger: detta är evinnerligt lif att de känna Dig allena sanran Gud och den du sändt hafver, Jesum Kristum Derföre är Han ock den ende som kan hungsvala oss i all vår bedröfvelse. Och om denna Jesu Kristi hvgsvalelse må vi nu bejja för alla dem, som sörja vid denna bår. Huru tung hvilar icke der sorgen öfver ett redan gå ofta och så hårdt pröfvadt modershjerta! Huru smirtsart känner sig icke den bortgångnes gemål skild från den, i hvilkens hand hon en gång förtroendefullt lade sin och lofvade att gemensamt dela slifvets glädje och lifvets sorg i ett främs mande land; nu sitter bon der ensam med sin sorg. Huru vemodsfullt blicka icke höga syskon tillbaka på föregående dagar, på lyckliga barndorasoch ungdomstider, hvilka nu mera än någongin tillhöra minaet! Huru deltaga icke höga anförvandter i denna bittra pröfning! Och huru deltaga icke vi alla deruti, vi, som minnas förgångna tider, och nu skåda endäst en återstå af de unga furstar, som en gårg stodo såsom ett fyrdabbelt hopp kriog Sveriges gamla konungatron! Så må vi väl bedja, att den gode Guden må beskydda och bevara denne eäde, vår älskåde konung, och de ättlingar, som nu växa upp kring honom, nya förhoppningar för köms mande dagar. Gud välsigne konungen och hela det kungliga huset! Gud bevare folk och land! Han bar gifvit oss allå en kallelse i lifvet, må vi akta på Häåns vilja! Han kallar oss bort till död; när vi det minst förmoda; må vi vara beredda, då Hans röst förnimmes. Må Han i Kristo Jesu blifva allas vår tillfykt i både lif och död. Amen! Från orgelläktaren uppstämde nu kören psalmen 452. Vid psalmens slut framträdde öfverhofpredikanten, dr F. Grafström, assisterad af AO LA handa D NM a 4