mina vägar högre än edra vägar, och mina tan-
kar än edra tankar. Huru ofta anse vi oss icke
hafva mera att uträtta på denna jorden än hvad
som medhunnits under de få solhvarf, som gif-
vits oss, men som ej sällan obegagnade halkat
ur våra händer! Huru ofta synes oss icke skic-
kelsen obegriplig! Det är som om döden med
förbundna ögon skulle bugga omkring med sin
lie. Ack, vi voro ju här för icke många månader
sedan i bitter sorg törsamlade kring vår i manna-
ålderns kraft nedslagne konungs bår, ock nu föl-
jer honom hans ypgate broder samma mörka vig.
Hvem kan här tolka den Allsmäktiges dolda me-
ning? Oss hade det synts sBom om den yngsta
länken i den en gång så talrika furstliga syskon-
kretsen väl ännu hade behöfts såsom en lefvande
erinran om att icke allt blifvit annorlunda än det
fordom var. Oss hade det synts som om den
knappt till medelåldern hunne konungasonen
ännu kunnat under sorgens dagar bringa någon
tröst åt sin hårdt pröfvade höga moder. Hvar-
före döden skulle komma med så täta slag, det
förstå vi ieke. Men om vi såsom kristna tro på
en Fader i himmelen, som leder allt efter out-
grundliga, men kärleksfulla rådslag, då veta vi
ock att det icke är en slump, som vare sig täd-
der eller släcker lifvets gnista i våra bröst, utan
att det är Gud, vår hitvamelske Fader, som kallar
oss bort ur lifvet, den ene efter den andre, då
Han i- sin vishet fonnit, att vårt värf här är
lycktadt.
Id
Derföre må ock Han vara vår bista tillflykt i
både lif och död. Han ät både den förste och
den siste. O, om vi blott rätt förtröstade på
Honom, då skulle, liksom Hans faderliga hän-
der läggas välsignande öfver vår ingång i lifvet,
vi ock i skyddet af eamma Hans välsignelse fly
till Hans faders famn, när vi gå ut derifrån.
Han är den förste och den siste, men ej blott
allt lifs dolda källa, ej blott den oändliga rymd
der dess vågor förrinna, Han är äfven, förrän -
vi blefvo till, under vårt jordlifs vexlande dagar
och, sedan deras tal är räknadt, alltjemt en
evig kärlek. Han är vår bästa tillflykt i lif och
död, derföre att han älskar osa. Och derföre
att han älskar oss har han ock utgifvit sin Son
för oss. Och denne Sonen, som äfven sade:
Jag är den förste och den siste och den lefvande:
och jag var död, och si, jag är lefvandes ifrån
evighet till evighet, Han; som för vår skull ge-
nomgått det menskliga lifvets frestelser och
sjelfva dödens smärta, Han, blott Han, skall
lära oss att rätt lefva och rätt dö. Följde vi
Honom och Häns ord, såsom den bögesta led-
stjernan för hvarje lifvets kallelse, då skulle
också denna kallelse bjuda oss en af Gud sjelf
gifven uppgift att lösa och hvarje lifvets skic-
kelse blifva för oss en pröfning att allvarligt ge-
nömgå. Lefde vi här vårt korta jordlifitro och
kärlek förenade med vår Frälsare, då skulle vi
också med mod och hopp nedstiga i vår graf, ty
då visste vi att der väntade oss genom Hans
uppståndelse ett evigt lif.
Så må då denna begraftning liksom hvarje an-
nan lytta våra ögon upp till Jesus Kristus, som
sjelf är och med gin Anda gifver åt sina trogna
det rätta lifvet. Han är den förste och den si-
ste. Han är den, som först föder ur syndens
smärtor i våra bröst det nya lif, som ur fort-
satta pröfningar skall mer och mer segrande
framgå; Han är ock den, som sist, i sjelfva dö-
den, skänker det eviga lifvets krona åt de sina.
I och genom Honom finnes i sjelfva verket in-
gen död. Han för sina trogna i full förening
med Gud, det rätta lifvets källa, såsom Han sjelf
säger: detta är evinnerligt lif att de känna Dig
allena sanran Gud och den du sändt hafver,
Jesum Kristum
Derföre är Han ock den ende som kan hung-
svala oss i all vår bedröfvelse. Och om denna
Jesu Kristi hvgsvalelse må vi nu bejja för alla
dem, som sörja vid denna bår. Huru tung hvi-
lar icke der sorgen öfver ett redan gå ofta och
så hårdt pröfvadt modershjerta! Huru smirtsart
känner sig icke den bortgångnes gemål skild
från den, i hvilkens hand hon en gång förtro-
endefullt lade sin och lofvade att gemensamt
dela slifvets glädje och lifvets sorg i ett främs
mande land; nu sitter bon der ensam med sin
sorg. Huru vemodsfullt blicka icke höga syskon
tillbaka på föregående dagar, på lyckliga barn-
doras- och ungdomstider, hvilka nu mera än nå-
gongin tillhöra minaet! Huru deltaga icke höga
anförvandter i denna bittra pröfning! Och huru
deltaga icke vi alla deruti, vi, som minnas för-
gångna tider, och nu skåda endäst en återstå af
de unga furstar, som en gårg stodo såsom ett
fyrdabbelt hopp kriog Sveriges gamla konunga-
tron! Så må vi väl bedja, att den gode Guden
må beskydda och bevara denne eäde, vår äl-
skåde konung, och de ättlingar, som nu växa
upp kring honom, nya förhoppningar för köms
mande dagar. Gud välsigne konungen och hela
det kungliga huset! Gud bevare folk och land!
Han bar gifvit oss allå en kallelse i lifvet, må
vi akta på Häåns vilja! Han kallar oss bort till
död; när vi det minst förmoda; må vi vara be-
redda, då Hans röst förnimmes. Må Han i
Kristo Jesu blifva allas vår tillfykt i både lif
och död. Amen!
Från orgelläktaren uppstämde nu kören
psalmen 452.
Vid psalmens slut framträdde öfverhof-
predikanten, dr F. Grafström, assisterad af
AO LA handa D NM a 4