gick han bort till Ilmas mor och lade hande
på hjortat; det slog, fast med matta slaj
Då han kom fram till Lång-Jan, såg han a
denne kämpe redan var död, ty kroppen v:
kall. Hans dödsarbete måtte ha varit förfärlig
ty på en vid omkrets hade han uppspark:
jorden, och mellan de sammanslutna fingrarn
sutto den ena gräsknippan bredvid den andr:
Mikko suckade, då han såg denne tappre oc
fosterlandsälskande man ligga der utan li
och han tackade Gud derför att han fått lefv:
— Men hvar ha de andra qvinnorna tag
vägen, mumlade han. Ensam är det omöjlig
för mig, som sjelf är så svag, att föra fr
Herner bort härifrån, och om jag skulle g
för att hemta hjelp, ginge det åt för, lån
tid. Men, Ilma, Ilma! skrek han till oc
såg sig omkring; hon är inte här! Himmelsk
Gud, hon har fallit i kaptenens händer!
Hur väl Mikko än sökte, fann han ick
Österpottens perla; hon var borta.
— Nå, då skall jag icke ge mig till tåls förrä.
jag funnit henne, mumlade han åter; kapte
nen må vakta henne bäst han behagar.
Sedan Mikko en stund vandrat af och an
syntes ett långt tåg komma från Sikkilä. De
var de qvinnor, Bom flytt undan. Deras an
leten voro dystra, och när de talade om der
förödelse som öfvergått byn, knöto de hän.
derna och menade tro på, att om ryssen er
gång till stack dit näsan, skulle de bränna
henne, så det kändes. Med qvinnornas tillhjelp