gick han bort till Ilmas mor och lade hande på hjortat; det slog, fast med matta slaj Då han kom fram till Lång-Jan, såg han a denne kämpe redan var död, ty kroppen v: kall. Hans dödsarbete måtte ha varit förfärlig ty på en vid omkrets hade han uppspark: jorden, och mellan de sammanslutna fingrarn sutto den ena gräsknippan bredvid den andr: Mikko suckade, då han såg denne tappre oc fosterlandsälskande man ligga der utan li och han tackade Gud derför att han fått lefv: — Men hvar ha de andra qvinnorna tag vägen, mumlade han. Ensam är det omöjlig för mig, som sjelf är så svag, att föra fr Herner bort härifrån, och om jag skulle g för att hemta hjelp, ginge det åt för, lån tid. Men, Ilma, Ilma! skrek han till oc såg sig omkring; hon är inte här! Himmelsk Gud, hon har fallit i kaptenens händer! Hur väl Mikko än sökte, fann han ick Österpottens perla; hon var borta. — Nå, då skall jag icke ge mig till tåls förrä. jag funnit henne, mumlade han åter; kapte nen må vakta henne bäst han behagar. Sedan Mikko en stund vandrat af och an syntes ett långt tåg komma från Sikkilä. De var de qvinnor, Bom flytt undan. Deras an leten voro dystra, och när de talade om der förödelse som öfvergått byn, knöto de hän. derna och menade tro på, att om ryssen er gång till stack dit näsan, skulle de bränna henne, så det kändes. Med qvinnornas tillhjelp