Hos profeten Esaias i det 41:sta kapitlets 4:de vers läsa vi dessa Herrens ord så lydande: Ho verkar det och gör det och kallar alla menniskor den ene efter den endre allt ifrån begynnelsen. Jag Herren är både den förste och den siste. Med väldigt bildspråk skildrar det gamla förbundets store siare i det kapitel, ur hvilket de anförda orden äro hemtade, den Allsmäktiges ledning af verldshändelserna. Han bjuder folken träda fram och ransaka sig i ljuset af hvad som vederfarits dem. Då skoia de böja sig för den rättfärdiges makt. Den, som aktar på Guds vilja, uppritthålles, buren af hans starka vingar. Den orättfärdige faller, krossad af sina egna gerningar. I allt som sker är en mening, fastän gstundom dold. Alla menniskor hafva af Gud fått ett uppdrag att på jorden fullgöra. Han vill att de skola verka med Honom till Hans stora mål. Så kallar Han alla menniskor den ene efter den andre allt ifrån begynnelsen bit till jordlifvets betydelsefulla värf, och Han kallar åter bort den ene efter den andre. Han verkar det och gör det; Han leder och styr allt, allt. Han Herren är både den förste och den siste. Så vilja vi, kristlige åhörare, limpa profetens ord till den text, som äfven denna bår, uppställd i detta tempel, så mäktigt talar till oss; och då vi här bevittna förgängelsens makt öfver både hög och låg, må vi med ledning af profetens ord i korthet besinna, att Gud kallar oss till detta lifvet, att Han äfven kallar oss härifrån och att Han är vår bästa tillflykt i både lif och död. I. Gud kallar oss till detta Ufvet. Vi hafva icke hitkommit af oss sjelfva. Det är en annan makt än vår, som tändt lifvets gnista i våra bröst och gom är orsak till att vi, en hvaribland oss, lefva och verka på denna jorden. Vi äro således ytterst i en annans hand. Men om vi icke kunna förneka detta med afseende på vårt upphof, månne vi alltid ihågkomma det med afseende på vårt lifs utveckling, på vårt görande och låtande? Månne vi alltid ihågkomma, att vi stå under en annans, under Guds vilja och ej under vår egen, att Hans lag är vår högsta bestämmelse och äfven vår högsta lycka, och att vi ej åt våra förehafvanden kunna påräkna någon varaktig framgång, så framt de ej till sitt innersta syfte öfverensstämma med Guds heliga vilja? Månne vi ihågkomma, att vi alla äro tjenare, som blifvit satta öfver mera eller mindre och en dag skola afgifva räkenskap öfver förvaltningen af hvad oss blifvit anförtrodt? Hafva vi förstått ansvaret af vår kallelse, så att vi framför allt söka att vara trogna i den? Göra vi det, då inse vi ock, att hvarje dag kommer till oss med en uppgift att lösa, och att ett allvar är fästadt vid hvad fi tänka eller tala, vid hvad vi göra eller uraktlåta. Gud kallar oss till olika värf. Den ene lyftes upp till jordens solbelysta höjder; den andres vandring är utstakad i den låga dalen; nien åt hvarje dödlig är dagsarbetet af Gud tilldeladt. Någres uppgift är att på jorden öfva mäktiga gerningar, djupt ingripande i folkens utveckling; andres uppgift är att allenast vara trogna i det lilla, ja, i det allra minsta. Stundom kan äfven utmärkelsen af en hög sambhillsställning, af jordisk kirlighet, falla öfver den, hvilkeas lefnadsuppgift icke desto mindre ligger inom familjens trånga gränsor. Glansen af en tron kan utan att förenas med dess ansvar skina öfver en konungs son eller broder. Så hade ju den konungason och konungabroder, som här ligger på sin bår, egentligen ingen annan uppgift att fylla än den att vara en trogen son och en trogen broder, hvartill sedermera kom: den af att vara en trogen make. Ack, detta lilla är icke litet, pär det aktas eåzom Guds kallelse och när troheten blir en samvetspligt. Och om för en hvar ibland, oas det kännea ljuft att hafva en nära anförvandt, till hvilken vi kunna tala öppet utan att behöfva frukta att missförstås och till hvilkens kärlek, af naturen sjelf gifven, vi alltid kunna vädja, utan att behöfva upprepa några vänskapsförsäkringar, huru mycket ljufvare skall ej detta vara för en konung, som genom sin höga ställning är hindrad från ett fullt förtroligt umgänge med andråä! Det är då icke en ringa uppgift att stå nära en tron och låta en anförvandts innerliga kärlek gå värmande deröfver. Det är icke en ringa uppgift att vara mycket för de sina, för föräldrar, syskon och maka. Huru den bortgångne fylide denna sin kallelse, derom vittna de ymniga tårar, som fallit och falla öfver hans bår. Han trädde föga utom den kärleksfulla krets, gom inneslöt honom med de sina. Det hände honom hvad som ofta händer yngste sonen: han skuggades af sina äldre bröder. Men der han ställdes stod han nöjd och glad. Och när mot slutet af. hans lif en verksamhet öppnades för honom att förbereda en kärleksfull värd åt sårade i krig, då egnade han sig deråt med hela sin själ, ty barmhertighet mot lidande var hvarken främmande för hans hjertas böjelse eller för hans hemliga vanor. : Hans sista sjukdöms ofta återkommande och stundom på feberns vingar flygande tankar blotta hans redliga vilja att genom en sådan verksamhet fylla en gudomlig kärleks bud: IL Men när vår kallelse i lifvet, den må nu vara stor eller liten, är fylld, kallar oss Gud härifrån, Och huru ofta hafva vi ej då att besinna, att mina tankar äro icke edra tankar. och edra vägar