Hos profeten Esaias i det 41:sta kapitlets 4:de
vers läsa vi dessa Herrens ord så lydande:
Ho verkar det och gör det och kallar alla men-
niskor den ene efter den endre allt ifrån begyn-
nelsen. Jag Herren är både den förste och
den siste.
Med väldigt bildspråk skildrar det gamla för-
bundets store siare i det kapitel, ur hvilket de
anförda orden äro hemtade, den Allsmäktiges
ledning af verldshändelserna. Han bjuder folken
träda fram och ransaka sig i ljuset af hvad som
vederfarits dem. Då skoia de böja sig för den
rättfärdiges makt. Den, som aktar på Guds vilja,
uppritthålles, buren af hans starka vingar. Den
orättfärdige faller, krossad af sina egna gernin-
gar. I allt som sker är en mening, fastän gstun-
dom dold. Alla menniskor hafva af Gud fått ett
uppdrag att på jorden fullgöra. Han vill att de
skola verka med Honom till Hans stora mål.
Så kallar Han alla menniskor den ene efter den
andre allt ifrån begynnelsen bit till jordlifvets
betydelsefulla värf, och Han kallar åter bort den
ene efter den andre. Han verkar det och gör
det; Han leder och styr allt, allt. Han Herren
är både den förste och den siste. Så vilja vi,
kristlige åhörare, limpa profetens ord till den
text, som äfven denna bår, uppställd i detta
tempel, så mäktigt talar till oss; och då vi här
bevittna förgängelsens makt öfver både hög och
låg, må vi med ledning af profetens ord i kort-
het besinna, att Gud kallar oss till detta lifvet,
att Han äfven kallar oss härifrån och att Han är
vår bästa tillflykt i både lif och död.
I.
Gud kallar oss till detta Ufvet. Vi hafva icke
hitkommit af oss sjelfva. Det är en annan makt
än vår, som tändt lifvets gnista i våra bröst och
gom är orsak till att vi, en hvaribland oss, lefva
och verka på denna jorden. Vi äro således yt-
terst i en annans hand. Men om vi icke kunna
förneka detta med afseende på vårt upphof, månne
vi alltid ihågkomma det med afseende på vårt lifs
utveckling, på vårt görande och låtande? Månne
vi alltid ihågkomma, att vi stå under en annans,
under Guds vilja och ej under vår egen, att Hans
lag är vår högsta bestämmelse och äfven vår
högsta lycka, och att vi ej åt våra förehafvan-
den kunna påräkna någon varaktig framgång, så
framt de ej till sitt innersta syfte öfverensstäm-
ma med Guds heliga vilja? Månne vi ihågkom-
ma, att vi alla äro tjenare, som blifvit satta öf-
ver mera eller mindre och en dag skola afgifva
räkenskap öfver förvaltningen af hvad oss blifvit
anförtrodt? Hafva vi förstått ansvaret af vår
kallelse, så att vi framför allt söka att vara trogna
i den? Göra vi det, då inse vi ock, att hvarje
dag kommer till oss med en uppgift att lösa,
och att ett allvar är fästadt vid hvad fi tänka
eller tala, vid hvad vi göra eller uraktlåta.
Gud kallar oss till olika värf. Den ene lyftes
upp till jordens solbelysta höjder; den andres
vandring är utstakad i den låga dalen; nien åt
hvarje dödlig är dagsarbetet af Gud tilldeladt.
Någres uppgift är att på jorden öfva mäktiga
gerningar, djupt ingripande i folkens utveckling;
andres uppgift är att allenast vara trogna i det
lilla, ja, i det allra minsta. Stundom kan äfven
utmärkelsen af en hög sambhillsställning, af jor-
disk kirlighet, falla öfver den, hvilkeas lefnads-
uppgift icke desto mindre ligger inom familjens
trånga gränsor. Glansen af en tron kan utan att
förenas med dess ansvar skina öfver en konungs
son eller broder. Så hade ju den konungason
och konungabroder, som här ligger på sin bår,
egentligen ingen annan uppgift att fylla än den
att vara en trogen son och en trogen broder,
hvartill sedermera kom: den af att vara en trogen
make. Ack, detta lilla är icke litet, pär det ak-
tas eåzom Guds kallelse och när troheten blir en
samvetspligt. Och om för en hvar ibland, oas
det kännea ljuft att hafva en nära anförvandt,
till hvilken vi kunna tala öppet utan att behöfva
frukta att missförstås och till hvilkens kärlek,
af naturen sjelf gifven, vi alltid kunna vädja,
utan att behöfva upprepa några vänskapsförsäk-
ringar, huru mycket ljufvare skall ej detta vara
för en konung, som genom sin höga ställning är
hindrad från ett fullt förtroligt umgänge med
andråä! Det är då icke en ringa uppgift att stå
nära en tron och låta en anförvandts innerliga
kärlek gå värmande deröfver. Det är icke en
ringa uppgift att vara mycket för de sina, för
föräldrar, syskon och maka. Huru den bort-
gångne fylide denna sin kallelse, derom vittna
de ymniga tårar, som fallit och falla öfver
hans bår.
Han trädde föga utom den kärleksfulla krets,
gom inneslöt honom med de sina. Det hände
honom hvad som ofta händer yngste sonen: han
skuggades af sina äldre bröder. Men der han
ställdes stod han nöjd och glad. Och när mot
slutet af. hans lif en verksamhet öppnades för
honom att förbereda en kärleksfull värd åt sårade
i krig, då egnade han sig deråt med hela sin själ,
ty barmhertighet mot lidande var hvarken främ-
mande för hans hjertas böjelse eller för hans
hemliga vanor. : Hans sista sjukdöms ofta åter-
kommande och stundom på feberns vingar flygande
tankar blotta hans redliga vilja att genom en sådan
verksamhet fylla en gudomlig kärleks bud:
IL
Men när vår kallelse i lifvet, den må nu vara
stor eller liten, är fylld, kallar oss Gud härifrån,
Och huru ofta hafva vi ej då att besinna, att
mina tankar äro icke edra tankar. och edra vägar