felaktiga och otter revisionen blifvit ändrade, men detta hade utskottet icke meddelat riksdagen. Detta vore ju en lysande opartiskhet! Fallmäktige hade dessutom upplyst att numera sådana åtgärder blifvit vidtagna, att dylika misstag som dem, hvilka föranledt revisionens anmärkningar, hädanefter ej kunna komma i fråga, Detta har ej heller utskottet omnämt, ehuruväl det utgör ett bevis för, att liggaren bör vara korrekt. Vore det med förbigående af sanning och verkliga fakta, som statsutskottet ville pricka revisorer, men uppehålla en utdömd institution? Talaren, som understöddes af htr Jöns Rundbäck och Heggström, äfven medlemmar af 1872 års revision, slutade med att yrka bifall till hr Rundbäcks reservation. . Hr P, Olsson var den af utskottets ledatnöter, som hufvudsakligen fick försvara utlåtandet, Han fritog sig sielf isynnerhet ock utskottet i allmänhet fan att hafva velat gå någras eller någons ärende; Utskottet hade velat, som det bort) fata Öpartiskt och har öj yttrat något klander mot revisorerna. Dessa hade dock onekligen begått ett fel, då de grundat sina anmärkniogar på innehållet i liggaten och ej gått till hufvudkällorna — hufvudboken eller lårehandliogarne. Utskottet hade emellertid, långt ifrån att vilja betaga revisoreraa lusten att noga granska förvaltningen, i stället önskat uppmuntra dem dertill. Hr Key tyckte att den förste talaren b gg nat uttryck, hvilka ej titan prötest borde Cd assera, och anmärkte att hans anförande väl behöft undergå en revision innan det framfördes. Hr Liss Ölof Larsson anmärkte, med anledning af föllmäktiges uppgift att liggaten en gång om året granskas, nemligen när den jemföres med den färdiga hufvudboken, att det då föreföll mysket besynnbrligt, att en flera år gammal felaktighet nu först blifvit upptäckt, Detta kunde talaren ej förklara på annat sätt än att den årliga granskningen icke vore så noggrann. Hr Leyer hade öck med förvåning tägit kännedom om utlåtandets innehåll, hvilket han fann småaktigt och kitsligt, och der äfven en dumhet påträffades. Do vore dessutem, anmärkte talaren, ett besynnerligt sätt utskottet valt för att sporra revisorerna till nit och noggrannhet vid fullgörandöt äf doras vigtiga kall. 1872 års revision hade emellertid gjort sig förtjent af allt erkännande för sin verksamhet, Hr Carl Ifvarsson trodde att det skulle lända sjelfva saken till godo, om man ville öfverlägga med något mera lugn. Han hade visserligea tyckt det vara en onödig omständighet visad i punktens uppställning, men detta hade dock icke för honom utgjort till räckligt skäl att i utskottets plenum på yrka förkastandet af det nu föreliggande betänkandet, som inkommit från utskottets riksäldsafdeldiog (der kommissarien i riksgäldsföntorot Arehn är sekreterare), Hr Uhr uppmanade kammaren att sluta diskussionen, som ej vore hvarken nyttig eller nödig, och sedan friherre John Ericson, som förklarade sig missnöjd med det sätt, på hvilket förra årets och föregående års revisorer gått till väga, uttalat en förhoppning att detta års fövisioa måtte taga bättre vara på sin värdighet såsom en riksdagens delegation samt hr Lyttkens å denna revisions vägnar tackat för den faderliga förmaningen, hvilken han dock trodde utan saknad kunnat utebli, slöts öfverläggningen. Votering begärdes. Med 82 röster mot 57 godkändes utskottets uppställniog af punkten, Minoriteten röstade för hr Rundbäcks reservation. Öfriga punkter i utlåtandet godkändes af kammaren utan diskussion. Statsutskottets utlåtarido om revisionsberättelsen angående kommerskollegium bifölls af första kammaren, utom hvad rörde utskottets förslag om aflåtando af skrifvelse till k. m:t med begäran om öfverflyttniog af åtskillig förvaltning från kommerskollegium till något statsdepartemont, hvilket förslag, på yrkande at grofve Manderström och statsrå: det Bergström, af kammaren afslogs. — I andra kammaren bifölls utskottets utlåtande utan diskussion. Statsutskottets utlåtande om revisionsberäte telsen angående statsverkets tillstånd under år 1870 bifölls af första kammaren i de flesta punkterna. Utskottets hemställan rörande inred niogsanslaget till nationalmuseum afslogs, på yrkande af hrr frih. Nordenfalk, Oarlson, frih. von Sprengtporten och von Essen. Utskottets hemställan om skrifvelse till k. m:t angående omarbetning af gällande resereglemente afslögs, efter det hrr vön Ehrenheim, Berlin och Caspersson uppträdt mot densamma, genom votering, med 38 röster mot 33. — I andra kammaren: bifölls utlåtandet utan diskussion, Lapparnes renbetesrätt. Med anledning af k. m:ts proposition om betryggande af skogens framtida bestånd och bevarande af lapparnes renbetesrätt inom Ve sterbotten och Norbotten, hade lagutskottet föreslagit, ätt riksdagen måtte besluta! ätt egare af frälse och skattehemman och lägenheter i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker må förklaras ötver den vid afvittriog tilldelade skogen icke ega vidsträcktare dispositionstätt än enligt 2 1 af förordfinge den 29 juni 1866, angående disposi tionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman, är egaro af deri omförmälda hemman förun nad; samt ått, äfven efter afvittringen, lapparne skylå våra, Såsom hittills, berättigade att för ronhjordårne begagna bete å all skogsmark inom läppmarkeröas nuvarande område, dock å enskildes skogar inom de till odling tjenliga delarne af landet endast vintertiden, äfvensom egå att, i den mån för betesrättens utöfvande är nödigt, till hushållsbehof begagna skogen. Am datta färslag ntanann sir under färata