slagets bibehållande vid samt att riksdagen i skrifvoler ndrade belopp 7 ns. mit måtte homställa, huravida Ike den under anslagss utgifter vid innevarande års slut befintliga reservation må kunna till riksgälds kontoret öfverlemnas, I hr Worns hemställan instämde reservanten, hvaremot friherre Beckfriis talade för utskottets förslag. Den nämda Teservaiionen blef utan votering kammarens beslut, — Vid punktens behandling i andra kammaren uppträdde äfven här hr statsrådet Wern med samma hemställan som i första kammaren, men hrr Carl Ifvarsson, Jöns Rundbäck, 0. B. Olsson och Hedin yrkade att anslaget, på grund af de årligen tilltagande bosparingernd, måtte nedsättas till hvad utskottet föreslagit. De ansågo det vara i sin öfdning att detta anslag en gång helt och hållet indroges, då det ej kan annat än boreda departementschefen både dbebtåg Och tidspillan att taga befattäing med alla de ansökni öar, hvartill de af detta anslag u Åendo nådaSätvornå gifva anledning, Hr Hedin vände sig mot det principvidriga i det förhållandet, att finansministern skall uppehålla en särskild pensionsstat, Man hade föreburit att dessa nådogåfvor (som t. ex. under 1872 utgingo till 473 personer med omkring 26,000 rdr) utdelas i så små poster, att man ej velat besvära riksdagen mad en framställning öm deras beviljande. Men hr Hedin visade, att då regeringen framställt propositioner till riksdagon om pensioner af 150 rdr, utgiogo många nådogåfvor af detta extra anslag i vida högre böalopp, ja, några ända till 400 rdr. Detta är ön oegentlighet som bör försvinna, och ehuru talaren för sin del gerna skulle vilja ha hela anslaget indraget, åtnöjde han sig dock denna gång med att bifalla utskottets nedprätning. Detta blef ock kammarens beslut utan voteriog. De olika besluten föranleda alltså till Rd votering äfven om denna anslagsgä, Öfriga punkter å denna hufvudtitel biföllos af båda kamrarne, utan diskussion, i enlighet med utskottets förslag, med undantag af den 21:a, rörande skogshushållningens befrämjande i mellersta döh södra Sverige, hvilken af båda kamrarne återremitterades, Härför talade, ehuru af olika bovekelsegrunder, i första kammaren hrr frih, G. af Ugglas, Rydqvist, grefve v. Platcn, Almqvist, Hasselrot, frih. v. Sprengtporten, grefvarne J. O. Mörs ner och Henning Hämitton, Ros, von Geijer och grefve af Ugglas. I andra kammaren Yrkades återremiss af hrr Åstrand, Daniels son och grefve Sparre, Riksgäldskontorets förvaltning. Statsutscottåts utlåtande nr 17, avgående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan början af 1872 års riksdag, gr i första kammaren, der utlätandot i sin elhet bifölls, ej anledning till någon vidare diskussion mer än att hr Hederstjerna yttrade att efter den rögndusch, hvärmed statsutskottot genom detta utlåtande undfäggat statsrevisorerna, nitet från dessas sida hädanöftor kanske ej skulle bli så glödande, hvaremot utskottet försvarades af hr vice talmannen, grefve Henning Hamilton och hr Tornerhjelm, hvilken sisttarmde dessutom vid punkten rörande Höganäs stenkolsverk yttrade några ord om att de i utskottets utlåtande befiotliga orden: förmå Höganäs stenkolsverks bolag att full göra sina åliggande förbindelser till staton ej kunde rätt af talaren förstås; ban vissto oj att regeringen någonsin kräft bolaget. Den andra punkten i detta utlåtande gaf i ändra käåtmmared änledniog till en lång debatt; som atitog en syndötkligen hetsig karaktor och gaf anlödring till skärpa hugg mellan lö: damöter af statsutskottet och ledamöter af förra årets statsrevision. I nämda punkt hade utskottet, med ledning af riksgäldsfullmäktiges svar på de af revisorerna gjorda aomärkningarne, portionerat ut en mängd svaromål rö rande dröjsmål med årliga inbetälningårne för åtskilliga från riksgäldskontoret utgifna lån samt hemställt, med utvecklad rik fyndighet i varieringen af ordålagen, att ingen rörande dessa dröjsmål gjord anmärkning måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Hr Hediax erhöll först ordet. Han hade, som bekant, varit en af 1872 års statsrevisorer, Till en början gjorde han några allmänna anmärkningar. Utskottets uppställhiag af denna punkt, lika som hela betänkandet, fann han mycket anmärkniogsvärd, det ville deraf till och med synas honom som om utskottet velat sätta revisorerna på de anklagades bänk. En annan fördelning ef rollerna ansåg täl. emellertid mera lämplig. Det vidunderliga betänkandet frestade honom starkt att citera några ord, som Shakespeare lagt i en af sina bjeltars mun, nemligen dessa: Hvad här står är lämpligare för er att sö än för mig att säga. Genom att underkasta de hufvudsakligaste äf revisoreriås anmärkningår en närmare belysning sökte talaren visa att dessa väl kunnat framkalla missnöje inom riksgäldskontoret, inom hvilket embetsverk man påträffade tjenstemäns obeböriga anspråk parade med fullmäktigas obehöriga flathet. Men äfven utom fullmäktig. och tjenstemannasidan i riksgäldskontordt förefunies nog ådledninog till missnöje med revisorernas berättelse. Alla dessa i revisionsberättelsen omordade bolag med öfver större delen af landet förgrenade intressen ånsd 5ig nätörligtvis böra vara missnöjda med att deras tröghet att fullgöra åtagna förbindelser blifvit dragen inför offentligheten, Detta missnöje hade enligt talarens törmenande fått urladda sig i statsutskottets utlåtände. Dervid hade man dock begagnat sig af ön tändsats och gått till väga på ett sätt,,som icko voro förenligt med hvad i slika fall brus kades. Utlåtåndet vore nemligen så pårtiskt hållet, att anmärkningarne blifvit på det knapphändigaste sätt refererade, utdör det utskottet tagit sig god tid ätt utförligt redogöra för de förklaringar, som anmärkningarnd framkallat. ..fven hade man i revisorernas berättelso tagit för anmärkningar hvad söm icke vore sådana, allt, som det ville synas, för att få nöjet riktå förebråelser mot revisionen, Man hade afgifvit förglaringar på hågot som aldris varit ans