— 72 —
söderut, men, som du vet, skulle han komma
tillbaka inom två timmar, och att han håller
ord, derpå kan du vara säker.
Ilma ryste.
— Låt oss skynda på då, bad hon med
bevekande stämma. O, min Gad, om jag ändå
vore utom lägret!
— Lugna dig, flicka, hviskade kosacken
cillbaka. Hvad min förman befallt mig, det
utför jag, om också döden skulle bli min lön.
En kosack bör lyda och handla.
— Det är då på löjtnantens bul som du
räddar mig?
— Ja.
En suck af tacksamhet höjde Ilmas bröst.
Hon ville ännu mera tala om den ädle man,
som var orsaken till hennes räddning, men
Elka, så hette kosacken, ålade henne den dju-
paste tystnad. Hon lydde och svepte kappan
tätare omkring sig.
Skymningen hade öfvergått till ett half-
mörker, i hvilket de olika föremålen oredigt
framstodo. Mången gång tog Ilma ett ung-
träd för en spionerande ryss, och ofta stud-
sade hon tillbaka vid åsynen af en stens un-
derliga konturer. Det är ju icke att undra
på! Så upprörd som hon var, såg hon i sin
inbillning faror, der inga dylika funnos.
I det lilla lägret, som i förhållande till
dess invånare hade en alltför stor utsträck-
ning, var det tyst och stilla, och detta nunder-
lättade naturligtvis Sykten, Elka gick i spetsen