Den lifaktighet törande allmänna angelä-
genheter, gom den nya kommunalförfattnin-
gen i dess, om än begränsade, erkännande af
sjelfstyrelsens stora princip och af den med-
borgerliga likställigheten skulle väcka och
som den, äfven till en början framkallade,
är nu på god väg att insjunka i en djup,
långvarig slummer. Rädda för att det skulle
bli alltför fritt lif lyckades lagstiftningens
konservativa elementer få antaga en vallag,
så orimlig, sågom lemnande alltför stor makt
åt den större förmögenheten, att derigenom
ovilkorligen förr eller senare allt allmännare
intresse skulle tröttas eller qväfvas.
Dit hafva vi nu, efter många varnande
tecken, ändtligen kommit. TI landets stora
som små stadskommuner — för att nu en-
dast tala om dessa — hafva de kommunala
valen nedejankit till en kotteriaffär och
kommunalstyrelserna mer och mer utbildat
sig till kotterier, med intressen ofta bjert
afstickande mot den kommuns, hvars admi-
nistration de tagit om hand.
Rikets främste kommun utgör i detta fall
alls intet undantag. Tvärtom se vi just i
år ett betecknande exempel på, att den
kommunala vallagen för Stockholm lyckats
hardt när döda det allmännare intresset för
kommunens angelägenheter.
Det lugn, hvarunder de i dag börjande er-
sättningsvalen af stadsfullmäktige synas
komma att försiggå, må väl af den oinvigde
anses innebära, att de stadsfullmäktige, som
hittills fungerat, uppbäras af de röstegandes
odelade förtroende. Men i sjelfva verket
förhåller det sig dock något annorlunda. fSan-
ningen torde vara att stadsfullmäktig-insti-
tutionen för det stora flertalet af valmän är
alldeles främmande: de se i kommunalsty-
relsen kanske ingen enda af de personer,
som deras förtroende der velat gifva plats.
Att en sådan uppfattning är rådande,
framstår klart vid erinringen om huru starkt
och allmänt det ogillades att stadsfullmäk-
tige beslöt låta Stockholms stad ikläda sig