alnar längre bort, också betraktade den unga flickan, men med helt andra blickar. Kotschoffsky förstod Margunoffs ögonkast, och deraf stärktes han ännu mera i sin förmodan, att Ilmas undergång. vore gifven, om, hon råkade i kaptenens våld. Men på hvad sätt skulle han kunna rädda henne, om Margunoff gick segrande ur striden? Denna tanke genomfor som en blixt hans hufvud, och han fann nästan i samma ögonblick svaret genom att alltid följa Margunoffs steg. Detta skulle också bli lätt för honom, då han var beordrad att jemt följa med kaptenens trupp. Men ögonblicket tillät honom icke att längre tänka på denna sak, ty bönderna stormade ursinnigt fram, och innan han visste ordet af, fann ban sig nedskuffad från sin plats. Vig som han var, sprang han likväl ögonklickligen upp igen och. skulle just tillropa sitt folk en uppmaniog, då Margunoffs kraftiga stämma hördes genom stridsbullret: H— Fperott (framåt)! B Margunoff sprang, sjelf upp på förhuggningen; soldaterna följde honom. Bönderna måste vika för det kraftiga anfallet. Förgäfves svor Lång-Jan, förgäfves svingade han sin väldiga klubba; han drogs bort af de sina. Ryssarne siörtade in i förhuggvingen; Margunoff och Kotschoffsky voro i spetsen. Båda vände sig mot den plats, der qvinnorna stodo. Från dessas läppar hördes ett gemensamt ångestskri. Ilma och modren höllo hvarandra