-— GA —
På detta och flerahanda sätt fortfor man
att sinsemellan beklaga fru Herner och hennes
dotter, till dess sömnen band deras tungor. —
Midnatten hade redan inbrutit, och i skogen
var det så tyst, som i grafven. Icke ens en
fågel uppstämde sin sång, endast ormen hal-
kade nästan ljudlöst öfver de fallna löfven,
för att lura på de otaliga krypdjur, hvaraf
snåren hvimlade,
Utur förhuggningen kommo straxt efter det
klockan förkunnat midnattensinbrytande, fyra
män, bevägnade ända till tänderna. De voro
Lånpvg-Jan, Mikko och tvenne handfasta bönder.
Viga som kattor smögo de mellan träden, och
talade sällan med hvarandra, åtminstone icke
i början. Men när de väl kommit utanför
den närmaste posten, af hvilken de erhöllo
den underrättelsen att skogen var fri, lade
de icke mera så strängt band på tungan, utan
språkade helt ogeneradt.
— Och du tror att soldaterna ligga qvar?
frågade Läång-Jan hastigt, i det han vände sig
till Mikko, gom gick vid hans sida. De andra
höllo sig tätt bakefter.
— Jo, så säkert, som att de voro fulla,
svarade Mikko i lågmäld ton, Det der ruset
går inte af dem så fort.
Lång-Jan nickade och de fortsatte vägen