-—0 -— ners lilla trefliga hem en rykande askhög, hvilken kosacker och ryska. jägare noga undersökte i hopp att träffa på hvad som icke observerats vid plundringen. Med hvilka känslor mor och dotter skulle se hur hemmet gick upp i lågor, det kunna vi nog föreställa oss. Heta tårar sköljde deras kinder, ty de voro nu husvilla, och till råga på olyckan förföljda af fiender, hvilkas nöje det var att plåga sina offer, oftast till en långsam död. Den som icke klagade, men likväl i tysthet föresatte sig att handla, det var Mikko. Hans ögon glödde af harm då han såg branden och för sig sjelf mumlade han: — Det der skall inte bli obelönt, och det så sannt jag heter Mikko, Det. var äfven du, som brände mitt pörte, din rysskarnalje! ; — Åt hvilket håll skola. vi gå, frågade fru Herner slutligen och torkade ögonen. För 03s hvart du behagar, Mikko; vi förlita oss uteslutande på dig. — Tack för det, svarade Mikko med en tacksam blick; jag skall också göra . allt för fruns räddring. Vi få inte dröja länge här, fortfor han efter det han en, god . stund sett sig omkring, ty kaptenen skall .nog hitta på något sätt att komma öfver ån, på. detta. ställe. Vi få inte stanna förrän vid förhuggnisgen!