-—- 0 -—
ners lilla trefliga hem en rykande askhög,
hvilken kosacker och ryska. jägare noga un-
dersökte i hopp att träffa på hvad som icke
observerats vid plundringen.
Med hvilka känslor mor och dotter skulle
se hur hemmet gick upp i lågor, det kunna
vi nog föreställa oss. Heta tårar sköljde deras
kinder, ty de voro nu husvilla, och till råga
på olyckan förföljda af fiender, hvilkas nöje
det var att plåga sina offer, oftast till en
långsam död. Den som icke klagade, men lik-
väl i tysthet föresatte sig att handla, det var
Mikko. Hans ögon glödde af harm då han
såg branden och för sig sjelf mumlade han:
— Det der skall inte bli obelönt, och det
så sannt jag heter Mikko, Det. var äfven du,
som brände mitt pörte, din rysskarnalje! ;
— Åt hvilket håll skola. vi gå, frågade fru
Herner slutligen och torkade ögonen. För
03s hvart du behagar, Mikko; vi förlita oss
uteslutande på dig.
— Tack för det, svarade Mikko med en
tacksam blick; jag skall också göra . allt för
fruns räddring. Vi få inte dröja länge här,
fortfor han efter det han en, god . stund sett
sig omkring, ty kaptenen skall .nog hitta på
något sätt att komma öfver ån, på. detta. ställe.
Vi få inte stanna förrän vid förhuggnisgen!