han. Du må icke söka hviloplats på lifvets stig, förrän du löst denna gåta, och han hviskade den i mitt öra. Han hängde derefter ett litet guldkors om min hals, sägande: Bär detta som ett tecken, att du blott går hennes ärende4. Likväl, hur litet det än var, så svigtade mina knän, obeskrifliga qval sammanpressade mitt bröst . .. jag grät de bittraste tårar. Du menniskodotter, jag förstår din gmärtaX, återtog den gamle, och med en röst så tyst som nattens, talade han: Menskors orättvisa — glöm den, och den bittra kalken — töm den; och den mörka gätan — göm den, göm den tills — förklaringen. Han försvann, men af hans fotspår i gruset stafvade jag samman hans ramn — Religion. Förunderligt styrkt började jag min vandring. Med blicken mot stjerzorna, himmelens blosg, sökte jag tyda min gåta. Omöjligt! På jordens stora marknadstorg bland menniskorna, der kan jag få bjelp att lösa den, tänkte jag, styrande mina steg ditåt. Se, hvilket hvimmel af män och qgvinnor; men ingen förstod gåtan. SLemna detta grubbel4, sade en man, hvars bröst var bohängdt med stjernor. Kom med mig, och han räckte mig sin hand. Är du sårgare ?4 sporde jag. Han log föraktligt. Jag låter sångare ejunga för migX, och han visade med handen inåt ett rikt gemak, hvarifrån harpoljud och sång utströmmade. Jag vände honom ryggen, fortsättande min väg. Den gick nu genom ett frömmande land, då en