han. Du må icke söka hviloplats på lif-
vets stig, förrän du löst denna gåta, och
han hviskade den i mitt öra. Han hängde
derefter ett litet guldkors om min hals,
sägande: Bär detta som ett tecken, att
du blott går hennes ärende4. Likväl, hur
litet det än var, så svigtade mina knän,
obeskrifliga qval sammanpressade mitt bröst
. .. jag grät de bittraste tårar. Du men-
niskodotter, jag förstår din gmärtaX, återtog
den gamle, och med en röst så tyst som
nattens, talade han:
Menskors orättvisa — glöm den,
och den bittra kalken — töm den;
och den mörka gätan — göm den,
göm den tills — förklaringen.
Han försvann, men af hans fotspår i gruset
stafvade jag samman hans ramn — Religion.
Förunderligt styrkt började jag min van-
dring. Med blicken mot stjerzorna, himme-
lens blosg, sökte jag tyda min gåta. Omöj-
ligt! På jordens stora marknadstorg bland
menniskorna, der kan jag få bjelp att lösa
den, tänkte jag, styrande mina steg ditåt.
Se, hvilket hvimmel af män och qgvinnor;
men ingen förstod gåtan. SLemna detta
grubbel4, sade en man, hvars bröst var bo-
hängdt med stjernor. Kom med mig, och
han räckte mig sin hand. Är du sårgare ?4
sporde jag. Han log föraktligt. Jag låter
sångare ejunga för migX, och han visade
med handen inåt ett rikt gemak, hvarifrån
harpoljud och sång utströmmade. Jag vände
honom ryggen, fortsättande min väg. Den
gick nu genom ett frömmande land, då en