Huzgl. operan. I förrgår förekom Faust, som gaf fullt hus och i det hela gick ganska berömvärdt. Der ser man det: i början ville denna musik icke riktigt tända, och nu är salongen utsåld — och hvadan kommer det? Deraf att man, emot den vanliga regimen, hållit pjesen uppe, hvilket ock är det rätta, nemligen när det lönar mödan. Men visserligen har Faust icke alltid gifvits så som nu; huru det i en framtid kan komma att gå, skall visa sig. Fröken Hebbe har under tidernas lopp ej obetydligen varierat sin Margareta; den var alltid en ädel framställning, men artisten, som ej tycks vara en vän af det stationära, har efter hand stigit än högre, sökt sig än mera gripande uttryckssätt, än finare nyanser, och sålunda lyckats framställa en mönsterbild, lika öfvertänkt i det hela, som utvecklad i det enskilda. Detta är det rätta, derpå igenkänner man den sanne konstnären: den verkliga talangens resurser äro outtömliga, men dessa skatter måste långsamt och med möda brytas ur klippan, medan medelmårttan snart är au bout de son latin. Exempelvis nämnes kyrkscenen, den fröken H. ferfaldigt modifierat samt för hvarje gång gifvit ett högre och starkare uttryck. Men icke borde den rörande monologen vid spinnrocken (4:de akten) bortlemnas; den är ett bland Margaretas vackraste nummer, som utgör ett betydelsefullt motstycke till balladen och visar hennes aning (den afbladade rosen) i dess sorgliga uppfyllande. Afven hr Willmans Mefisto har icke olifvit stående på samma punkt; i mimik, i fras har han med månget betydande dramatiskt drag förstärkt sin framställning, som i det hela likaledes är att kalla förträfflig. Blott hans sång i kyrkscenen vill ej riktigt lyckas, emedan den icke lämpar sig för honom. Äfven qvarstår plattheten i qvartettens svenska text; en lärd biskop skall en gång ha förklarat Lucifer för ett snille, och ett sådant-får ej visa prof på dumhet. Och hvarför drager Mefisto värjan, och hvarför häller han sig ej bakom Faust, i duellen? Här spökar ännu slentrianen; och hvarför afskaffas den icke? Hr Arlberg är med rätta erkänd såsom en utmärkt; Valentin, isysmerhet så länge denne befinner sig: i godt stånd. Men på sitt yttersta synes oss deremot Valentin mindre presentera sig till sin fördel: i ett sådant ögonblick borde väl smärtan öfver den olyckliga systern någorlunda öfverväga vreden, och dennas stegring till raseri synes oss här hvyarken naturlig eller ädel — om den än kan effektuera, Endast när Martha vill moralisera honom, blir han desperat, och då gör denna nyans sin verkan. Det bör ej förbises att den (åtminstone i öfversättningen) misslyckade operstexten torde ha föranledt denna uppfattning, och sista trumfen, Valentins förbannelse i trots af Guds förlåtelse, är en absurd grobianism som ovilkorligen borde utmönstras eller ändras.) iMen af framställaren kan det dock till en viss grad bero att mildra det alltför bjerta, och härigenom skulle denna scen gamska väsentligen förädlas, ) Hos Goethe är V. i öfvermåttet af sin smärta visserligen bitter mot Margareta, men icke rasar han. KONER SOA RS OA