Huzgl. operan.
I förrgår förekom Faust, som gaf fullt hus
och i det hela gick ganska berömvärdt. Der
ser man det: i början ville denna musik
icke riktigt tända, och nu är salongen ut-
såld — och hvadan kommer det? Deraf att
man, emot den vanliga regimen, hållit pjesen
uppe, hvilket ock är det rätta, nemligen
när det lönar mödan. Men visserligen har
Faust icke alltid gifvits så som nu; huru
det i en framtid kan komma att gå, skall
visa sig.
Fröken Hebbe har under tidernas lopp ej
obetydligen varierat sin Margareta; den var
alltid en ädel framställning, men artisten,
som ej tycks vara en vän af det stationära,
har efter hand stigit än högre, sökt sig än
mera gripande uttryckssätt, än finare nyan-
ser, och sålunda lyckats framställa en mön-
sterbild, lika öfvertänkt i det hela, som ut-
vecklad i det enskilda. Detta är det rätta,
derpå igenkänner man den sanne konstnären:
den verkliga talangens resurser äro outtöm-
liga, men dessa skatter måste långsamt och
med möda brytas ur klippan, medan medel-
mårttan snart är au bout de son latin. Ex-
empelvis nämnes kyrkscenen, den fröken H.
ferfaldigt modifierat samt för hvarje gång
gifvit ett högre och starkare uttryck. Men
icke borde den rörande monologen vid spinn-
rocken (4:de akten) bortlemnas; den är ett
bland Margaretas vackraste nummer, som
utgör ett betydelsefullt motstycke till balladen
och visar hennes aning (den afbladade ro-
sen) i dess sorgliga uppfyllande.
Afven hr Willmans Mefisto har icke olif-
vit stående på samma punkt; i mimik, i
fras har han med månget betydande drama-
tiskt drag förstärkt sin framställning, som i
det hela likaledes är att kalla förträfflig.
Blott hans sång i kyrkscenen vill ej riktigt
lyckas, emedan den icke lämpar sig för ho-
nom. Äfven qvarstår plattheten i qvartet-
tens svenska text; en lärd biskop skall en
gång ha förklarat Lucifer för ett snille, och
ett sådant-får ej visa prof på dumhet. Och
hvarför drager Mefisto värjan, och hvarför
häller han sig ej bakom Faust, i duellen?
Här spökar ännu slentrianen; och hvarför
afskaffas den icke?
Hr Arlberg är med rätta erkänd såsom en
utmärkt; Valentin, isysmerhet så länge denne
befinner sig: i godt stånd. Men på sitt
yttersta synes oss deremot Valentin mindre
presentera sig till sin fördel: i ett sådant
ögonblick borde väl smärtan öfver den olyck-
liga systern någorlunda öfverväga vreden,
och dennas stegring till raseri synes oss
här hvyarken naturlig eller ädel — om den
än kan effektuera, Endast när Martha vill
moralisera honom, blir han desperat, och då
gör denna nyans sin verkan. Det bör ej
förbises att den (åtminstone i öfversättnin-
gen) misslyckade operstexten torde ha för-
anledt denna uppfattning, och sista trumfen,
Valentins förbannelse i trots af Guds förlå-
telse, är en absurd grobianism som ovilkor-
ligen borde utmönstras eller ändras.) iMen
af framställaren kan det dock till en viss
grad bero att mildra det alltför bjerta, och
härigenom skulle denna scen gamska väsent-
ligen förädlas,
) Hos Goethe är V. i öfvermåttet af sin smärta
visserligen bitter mot Margareta, men icke ra-
sar han.
KONER SOA RS OA