qvar i lifvet, luttrad genom pröfningar, helgad genom lidandet; du behöfver endast åter öppna famnen, men jag har min på några alnars djup i Indiens ödemarker. Det är dock någon liten skilpad på arten af våra sorger.4 Men den fordne missionären lättade sitt bröst med en djup suck och återtog sin förra frimodighet. SNå, nu är egoisten drunknrad i tårefloden. Nu läser du din återupprättade makas bref och skyndar sedan att uppsöka henne och din lille son, skyndar att liksom hon godtgöra, afbedja, förlåta och försona. Nej, gif mig brefvet! Jag vill gömma det ännu i fyra dagar. Hvarför just i fyra dagar? Jo, Vi räkna i dag den 24 augusti. Den 28 augusti var den ödesdigra dagen för två år sedan. Här i berghällen inmejslade jag i fjol med egen hand min olyckas första årsdag. Du kan läsa siffrorna sjelf derborta un: d:r kbänogbjörkens skugga, der åt minnet af min jordiska sällhet naturen rest en bautasten, som aldrig störtar. Om fyra dagar fyller mitt lidande sitt andra år. Det blir en svår dag, att minnas denna dag, då jag, efter flera nätters ansträngningar för att kunna återtända till miaa älskade förr än jag ämnat, slutligen af brist på åkdon fotvandrade från staden under ett det vildaste oväder, öfverlycklig vid tanken på det vinkande, kärleksfulla hemmet. Men hemmet var ödelagdt, min lycka