hållande här som annorstädes, att med den ökade allmänna välmågan tilltager ock pauperismen, och det är alltid regenten som i första hand anlitas när något större barmhertighets verk är at nöden. Samtliga de af utskottet anförda skäl fann talaren ohållbara för all kritik, Det enda nya, som utskottet kommit med, är löftet att den nu bjudna summan skulle årligen utgå under Oscar II:s regeringstid. Stiliseriogen kunde ge anledning förmoda att utskottet tänkt att sedan ej vidare skulle behöfvas någon konung, men detta hade väl ändå ej varit afsigten, utan var detta uttryck, som icke innabär någon garanti, ett ytterligare bevis på det kuriösa sätt, på hvilket betänkandet hopkommit. Yrkade bifall till k. m:ts proposition. Dr Dickson, som derefter erhöll ordet, stod naturligtvis på samma sida som föregående talare, roen han angeep -statsutskottet vida skarpare. Han hade mindre förvånat sig öfver hvad han i utlåtandet läst än öfver hvad han der icke fått läsa. Denna förvåning hade om möjligt ökats, när han fått se den vackra och ovanliga enighet, som i denna sak besjälat statsutskottets ledamöter. Emellertid kunde han läga mellan raderna och der såg han törst och främst biskop Brasks bekanta ord: Härtill är jag nödd och tvungen. Enigheten hade tillkommit på bekostnad af öfvertygelse. Är detta, frågade talaren med höjd stämma, början till kompromisserandet mellan partierna? Se vi här 2 1 i fredstraktaten, innehållande det första offret för freden? En fred på sådana vilkor vore dock för talaren oantaglig. Politiskt lif förutsätter politiska Partier, hvilka bryta lansar med hvarandra och genom hvilka lansbrytningar den rätta lösningen af vigtiga frågor framgår. Men kasta partierna ifrån sig sina vapen och börja köpslå med hvarandra, då är ofärd nära! Majoriteten måste inse att den oväntade. medgörligheten ej härflutit trån öfvertygelse, utan af politik. En sådan politik som dagtingar ville talaren ej vara med om; hada ödet så beslutit att han skulle besegras, så ville han åtminstone falla med vapen i hand. Hans öfvertygslse förbjöd honom att medverka dertill, att ett öfvermodigt parti skulle bli ännu mer pockande, och han ville icke genom att lätsa pruta på denna öfvertygelse förlora sina motståndares aktning och, hvad han skattade ännu högre, aktningen för sig sjelf. — Äfven denne talare underkastade för öfrigt utskottels motivering eu närgåendeo kritik, och gedan han anmärkt att konungens minskade förmåga att bisträcka nödlidande ovilkorligen gkulle om honom framkalla ett nedsättande omdöme i jemförelse med hans i afseenle på tillgångar lyckligare lottade företrädare, yrkade han afslag å utskottets betänkande och bifall till k. m:ts proposition, som bibehåller hofhållningsanslaget oförändradt. Samma åsigter förfäktades af grefve Björnst erna, som bland andra mo: tiver anförde, att af andra med Sverige jomförliga stater endast två, nomligen Holland och Grekland, anslagit en mindre summa än Sverige åt sin konungafamilj, då deremot Bäjern, Belgien, Portugal, Sachsen och Wirtemberg betala vida mer. Det finnes icke heller någoa säkerhet tör att icko kom mande riksdagar skola fortsätta med försök att ytterligare pruta; anslaget till slottsmöbleringens underhåll, 56,400 rår, vore t. ex, lämpligt för sådana angrepp. Kan dessutom kungen ej komma ut med summan, får riksdagen i alla händelser betala hans skulder, såsom förr skett. Hr Hybleus ville icke heller med sin röst, ej ens med sin tystnad bidraga till ett beslut så föga värdigt riksdagen och landet. Han ville det icke äfven derför, att ett förslag till förhöjning af denna hufvudtitel skulle kunnat grundas på oemotsägliga skäl, Hr Abr. Rundbäck hyste samma åsigt och utvecklade hurusom det är lätt att iramstå som en folkets man, om man slösade med stora, mot detta anslag fiendfliga ord. Talaren tillhör dock deras antal, som hylla konungamakten och ej vilja genom sådana angrepp vinna en flyktig popularitet. Man hade förebrående talat om de stora summor, som för välgörande ändamål utgifvas af kungen, och förmenat att dessa utgifier utan skada kunde förminskas, Vore det en fläck att utöfva barmhertighet, så vore det eadast en skönhotsflick, till hvars förminskning eller bortskaffande tal. ej ville bidraga genom att rösta för utskottets förslag. Hrir Clairfelt och H. Schultz talade också emot nedprutningen, den förre hufvudsakligen för det att utskottet ej erbjudit någon garanti för att anslaget skulie bli orubbadt, den senara Ådanfön att radurntrinmran alulla dsahha