hållande här som annorstädes, att med den
ökade allmänna välmågan tilltager ock paupe-
rismen, och det är alltid regenten som i första
hand anlitas när något större barmhertighets
verk är at nöden. Samtliga de af utskottet
anförda skäl fann talaren ohållbara för all
kritik, Det enda nya, som utskottet kommit
med, är löftet att den nu bjudna summan
skulle årligen utgå under Oscar II:s rege-
ringstid. Stiliseriogen kunde ge anledning
förmoda att utskottet tänkt att sedan ej vi-
dare skulle behöfvas någon konung, men detta
hade väl ändå ej varit afsigten, utan var detta
uttryck, som icke innabär någon garanti, ett
ytterligare bevis på det kuriösa sätt, på hvil-
ket betänkandet hopkommit. Yrkade bifall till
k. m:ts proposition.
Dr Dickson, som derefter erhöll ordet, stod
naturligtvis på samma sida som föregående
talare, roen han angeep -statsutskottet vida
skarpare. Han hade mindre förvånat sig öfver
hvad han i utlåtandet läst än öfver hvad han
der icke fått läsa. Denna förvåning hade om
möjligt ökats, när han fått se den vackra och
ovanliga enighet, som i denna sak besjälat
statsutskottets ledamöter. Emellertid kunde
han läga mellan raderna och der såg han törst
och främst biskop Brasks bekanta ord: Här-
till är jag nödd och tvungen. Enigheten
hade tillkommit på bekostnad af öfvertygelse.
Är detta, frågade talaren med höjd stämma,
början till kompromisserandet mellan partierna?
Se vi här 2 1 i fredstraktaten, innehållande
det första offret för freden? En fred på så-
dana vilkor vore dock för talaren oantaglig.
Politiskt lif förutsätter politiska Partier, hvilka
bryta lansar med hvarandra och genom hvilka
lansbrytningar den rätta lösningen af vigtiga
frågor framgår. - Men kasta partierna ifrån sig
sina vapen och börja köpslå med hvarandra,
då är ofärd nära! Majoriteten måste inse att
den oväntade. medgörligheten ej härflutit trån
öfvertygelse, utan af politik. En sådan politik
som dagtingar ville talaren ej vara med om;
hada ödet så beslutit att han skulle besegras,
så ville han åtminstone falla med vapen i hand.
Hans öfvertygslse förbjöd honom att medverka
dertill, att ett öfvermodigt parti skulle bli
ännu mer pockande, och han ville icke genom
att lätsa pruta på denna öfvertygelse förlora
sina motståndares aktning och, hvad han skat-
tade ännu högre, aktningen för sig sjelf. —
Äfven denne talare underkastade för öfrigt
utskottels motivering eu närgåendeo kritik, och
gedan han anmärkt att konungens minskade
förmåga att bisträcka nödlidande ovilkorligen
gkulle om honom framkalla ett nedsättande
omdöme i jemförelse med hans i afseenle på
tillgångar lyckligare lottade företrädare, yrkade
han afslag å utskottets betänkande och bifall
till k. m:ts proposition, som bibehåller hofhåll-
ningsanslaget oförändradt.
Samma åsigter förfäktades af
grefve Björnst erna, som bland andra mo:
tiver anförde, att af andra med Sverige jom-
förliga stater endast två, nomligen Holland
och Grekland, anslagit en mindre summa än
Sverige åt sin konungafamilj, då deremot Bä-
jern, Belgien, Portugal, Sachsen och Wir-
temberg betala vida mer. Det finnes icke
heller någoa säkerhet tör att icko kom
mande riksdagar skola fortsätta med försök
att ytterligare pruta; anslaget till slottsmöble-
ringens underhåll, 56,400 rår, vore t. ex, lämp-
ligt för sådana angrepp. Kan dessutom kun-
gen ej komma ut med summan, får riksdagen
i alla händelser betala hans skulder, såsom
förr skett.
Hr Hybleus ville icke heller med sin
röst, ej ens med sin tystnad bidraga till ett
beslut så föga värdigt riksdagen och landet.
Han ville det icke äfven derför, att ett för-
slag till förhöjning af denna hufvudtitel skulle
kunnat grundas på oemotsägliga skäl,
Hr Abr. Rundbäck hyste samma åsigt och
utvecklade hurusom det är lätt att iramstå
som en folkets man, om man slösade med
stora, mot detta anslag fiendfliga ord. Talaren
tillhör dock deras antal, som hylla konunga-
makten och ej vilja genom sådana angrepp
vinna en flyktig popularitet. Man hade före-
brående talat om de stora summor, som för
välgörande ändamål utgifvas af kungen, och
förmenat att dessa utgifier utan skada kunde
förminskas, Vore det en fläck att utöfva barm-
hertighet, så vore det eadast en skönhotsflick,
till hvars förminskning eller bortskaffande tal.
ej ville bidraga genom att rösta för utskottets
förslag.
Hrir Clairfelt och H. Schultz talade också
emot nedprutningen, den förre hufvudsakligen
för det att utskottet ej erbjudit någon garanti
för att anslaget skulie bli orubbadt, den se-
nara Ådanfön att radurntrinmran alulla dsahha