De skulle ju endast tala om och för henne,
pustade Joachim. Jag brände dem derför,
liksom de andra.4
Pastorn mumlade sitt ogillande mellan tän.
derna och fortsatte.
Vill ni veta huru hon använder den summma,
ni årligen skickat mig till hennes underhåll?
Jo, hon utdelar den ända till sista skärfven
åt de fattiga, som, innan ni flyttade till huf-
vudstader, härstädes voro era underhållstagare,
och hon vårdar för dessa medel era föräldrars
förgätna graf, förgäten nu, sedan er syster
med sin familj flyttat från orten och sedan
ni sjelf börjat glömma alla era pligter mot
både lefvande och döda.
Håll, håll! suckade Joachim.
Nej, jag fortsätter, svarade hans vän helt
lugnt.
Hon vill icke mottaga en allmosa af den,
som icke längre erkänner henne som sin maka.
Hon arbetar långt in på nätterna för sig och
Bitt barn, och försörjer sig på det aktnings-
värdaste sätt. Ifrån att såsom förr göra doc-
kor, gör hon nu små statuetter, för hvilka
er lilla son ofta stått som modell, och den
okända mästarinnan har genom min försorg
redan fått en och annan af sina konstproduk-
ter försåld både i Stockholm, Göteborg och
Köpenhamn. Men ingen känner sporrarne, som
elda konstnärinnan. Det är åtrån att kunna
anständigt uppfostra sin son, åtrån att en gång,
då hon vågar afslöja sin hemliga konstverk-