störtande lidelse; i Joachims ögon var hon
genom blotta afsigten att bedraga, lika brotts
lig, gom om hon redan fullbordat sina uppsåt
Våren kom och med den eremitens obe
tvingeliga längtan till sin lilla ö. Alla pastorn
motskäl tjenade till ingenting. Joachim för
klarade att han var vid sina sinnens full:
bruk, att hans kropp hade blifvit härdad ge
zom lifvet på sjön och i skogen, och att han
själ skulle vid naturens modersbröst så små
ningom hemta kraft att ånyo inträda i de
för honom nu så förhatliga samhällslifyet.
Med jubel helsade han sina minnen frår
förra sommaren. Han kände en aning on
tillvarons fröjd, och hans dagbok företedd
en mindre nattsvart verldsåskådning. Ocksi
hade han inte längre absolut förbjudit gubber
Granat att besöka honom, endast påhälsnin
garne icke blefvo alltför täta. Sjelfva pastoi
Haraldsson tillbringade frampå eftersommarer
två hela dagar i hans originella bostad, och
eremiten gjorde sig en verklig husfadersär:
af att bevisa buru menniskan kan lefva lyck-
lig med små tillgångar, och huru Robinson på
sin ö icke varit så beklagansvärd som man
förmodat.
Under ett af dessa ljusare ögonblick vågade
ungdomsvännen sig fram med ett bref till
eremiten från hans maka. Men plötsligt för.
jagades från de uppklarnade anletsdragen
stundens korta solsken, pannan rynkadeg,