Ett våldsverkareband upptäckt i staden Lille. Den franska brottmålshistorien har blifvit ökad med ett nytt blad af dystraste innehåll... Funnes någonstädes en samling af alla verldens brottsmålshistorier, skulle man der dock svårligen finna någon förfärligare än den, som utvecklas i anklagelseakten mot nio skurkar, hvilka i Lille nu stå inför sina domare, anklagade för ett mord jemte en mängd andra lika afskyvärda brott. De anklagade — af hvilka någre äro mellan tolf och tjugu år gamla, under det att andre äro medelålders män — äro med två undaztag mekaniska arbetare och handtlangare vid verkstäder. Bandet i ein helhet utgjordes af mer än tjugu personer. FElfva af desse hafva tyvärr lyckats rymma till Belgien och Tyskland; nio äro, som sagdt, häktade och ställda ansigte mot ansigte med rättvisan. Bandets anförare voro en lärare i gymnastik och en tulltjensteman. Af anklagelseakten framgår, att den senare gjort bruk af sin uniform för att trygga sig sjelf och sina medbrottslingar under utöfvandet af deras bandithandtverk, som ostraffadt fortsatts nära fyra år, från början af 1869 till hösten 1872. Det system, som banditerna hade uppgjort, var grundadt på vissa lagbestämmelser, som gälla för de större städerna i Frankrike och afse att upprätthålla den allmänna sedligheten eller anständigheten, men som olyckligtvis öfverlemna qvinnorna af de 8. k. lägre klasserna alltför mycket åt polismyndighetens godtfinnande. Har en qvinna en gång råkat ut för SDuchatelets polisförordning, så vet hon sig vara en brännmärkt varelse för hela sitt återstående lif. Röfvarebandets medlemmar hade systematiskt fördoalat rollerna sinsemellan, för att jaga på denna mark. Den rikaste skörden gjorde banditerna under de långa sommaraftnarne, när Lilles innebyggare gått ut att andas frisk luft i stadens 4Bois de Boulogne, eller parken utanför vallgrafven. Om ett samtalande par råkade förirra sig i parkens aflägsnare delar, störtade två eller tre af skurkarne fram, fattade tag i dem och tillvitade dem osedligt förhållande. Om förnärmad oskuld vågade göra gensägelser mot anklagelsen, voro falska vittnen g-nast till hands, som påstodo sig tillhöra polisen och bekräftade anklagelsen. De falska vittnena buro ofta dekorationer, och till sist infann sig den uniformerade tjenetemannen för att stödja anklagelsen, Under kejsardömets