Resebref. Dalarna, januari, 1873. Nå ändtligen! — Välkommen i det gröna, Kunde man nästan säga åt den länge och ifrigt efterlängtade snön, som omsider den 17 d:s lyckliggjorde Dalom med sin nedkomst. Nu skall bli annat ljud i skällan eller rättare i bjellran! — In med kärrorna, ut med slädarne och Gud vare tack att man åter blir gynnad af — medgång! Resonnerande ungefär på detta sätt, omgjordade jag mina länder med pelsen, stack fötterna i skälskinnsstöflarna, tände cigarren — lade mig på lut (som tvätterskan sa) i den beqväma släden, vinkade ännu ett farväl åt Siknäs och var på väg till fjorran vestern; till Malung. Långa håll och klena gästgifvargårdar, ståtliga skogar och raska hästar, masar i svarta fårskinnspelsar, rökande ur små bleck-7 pipor sin kära, sura rulltobak från Näs — hvilket för öfrigt är allmänt äfven bland : qvinnorna — och midt ibland allt detta den i ståtliga vestra Dalelfven, än stilla framglidande, än väldigt brusande — se der i korthet Malung. Malung — hvarför heter det så? — Ja, det frågade jag en mas, som skjutsade mig, och fick följande besked, hvilket jag Gud bevars afgifver i rimmad form, under bibehållande af all möjlig trohet mot sanningen af uppgiftens innehåll: För många, många Herrans år En mjölnare derborta bodde — Ea vacker karl med lockigt hår Och hvilken af sin mäld berodde. — Helt nära vackre mjölnarns qvarn En liten fager tärna bodde, Och hur han sina kirleksgarn Omkring den lilla tösen snodde, Så blef hon ratt förtjust i karl Aa — Hon honom alltför mycket trodde Och följden blef ett — litet barn. — En stor maålheör — det kan man veta Och hvarmed traktens qvinfolk dref: mal-ungen han kallad blef, y något måste pojken heta. — Då kort derefier socknen ryektea Utur sin modersockens famn, Det ibland folket allmänt tycktes Att Malung borde bli dess namn! — Det är att märka att 3. k, Cöknamn4 allmänt begagnas i Dalarne, t. ex. Korp Anders, Sparf Erik, m, m,, vanligen hänsyftande på någon längesen timad händelse och hvilka benämningar sedan höra till slägten från far till gon. Malungsfolket har mycken håg för handel och det finnes godt om krämare och krämerskor, hvilka med sin Cpåset på ryggen året om vandra omkring i socknarne, tills de samlat sig ett litet kapital, då de måhända sedan blifva bofasta och öppna handel. Så hafva socknens två största köpmän börjat cch den, som nu träder in i deras handelslokaler; måste förvånas öfver dessas storlek och lagrens rikhaltighet. Ingen af Stockholms kryddbodar kan mäta pig med dem i någotdera afeeendeft. LE Utefter den däld,-i hvilken elfven framflyter, går vägen till Lima och Transtrand; härifrån är ej långt till Norge, hvarom man öfvertygas, dels gefiom språket, som är betydligt uppblandadt med norskan och dels af de ständigt snöbetäckta fjell, hvilka vid klart väder synas i fjerran. Namnet Lima kommer af norska lime, svenska: qvast, emedan ortens industri fordom utgjordes af qvastbinderi en grost; nu äro dock alla spår deraf snart sagdt bortsopade och man nöjer sig ej längre med qvistarne allena; — nu bearbeta yxorna de väldiga skogarna, hvilka äfven behöfva glesna något, för att ej förar väfva sig sjelfva — och penningar finnas derför här Ssom gräsX, sa Schumrik; — jag lät mig berättas att en bonde hade 30,000 riksdaler i kontanter, placerade i småportioner på diverse ställen inom sin gård; — huruvida de — ifall de verkligen funnos — kunde, så placerade, afkasta någon ränta, det hörde jag ej LE RR oe u— L1--——---——— 00— Lt Jä