Resebref.
Dalarna, januari, 1873.
Nå ändtligen! — Välkommen i det gröna,
Kunde man nästan säga åt den länge och
ifrigt efterlängtade snön, som omsider den
17 d:s lyckliggjorde Dalom med sin ned-
komst.
Nu skall bli annat ljud i skällan eller
rättare i bjellran! — In med kärrorna, ut
med slädarne och Gud vare tack att man
åter blir gynnad af — medgång!
Resonnerande ungefär på detta sätt, om-
gjordade jag mina länder med pelsen, stack
fötterna i skälskinnsstöflarna, tände cigar-
ren — lade mig på lut (som tvätterskan sa)
i den beqväma släden, vinkade ännu ett
farväl åt Siknäs och var på väg till fjorran
vestern; till Malung.
Långa håll och klena gästgifvargårdar,
ståtliga skogar och raska hästar, masar i
svarta fårskinnspelsar, rökande ur små bleck-7
pipor sin kära, sura rulltobak från Näs —
hvilket för öfrigt är allmänt äfven bland :
qvinnorna — och midt ibland allt detta den i
ståtliga vestra Dalelfven, än stilla framgli-
dande, än väldigt brusande — se der i kort-
het Malung.
Malung — hvarför heter det så? — Ja,
det frågade jag en mas, som skjutsade mig,
och fick följande besked, hvilket jag Gud
bevars afgifver i rimmad form, under bibe-
hållande af all möjlig trohet mot sanningen
af uppgiftens innehåll:
För många, många Herrans år
En mjölnare derborta bodde —
Ea vacker karl med lockigt hår
Och hvilken af sin mäld berodde. —
Helt nära vackre mjölnarns qvarn
En liten fager tärna bodde,
Och hur han sina kirleksgarn
Omkring den lilla tösen snodde,
Så blef hon ratt förtjust i karl Aa —
Hon honom alltför mycket trodde
Och följden blef ett — litet barn. —
En stor maålheör — det kan man veta
Och hvarmed traktens qvinfolk dref:
- mal-ungen han kallad blef,
y något måste pojken heta. —
Då kort derefier socknen ryektea
Utur sin modersockens famn,
Det ibland folket allmänt tycktes
Att Malung borde bli dess namn! —
Det är att märka att 3. k, Cöknamn4 all-
mänt begagnas i Dalarne, t. ex. Korp An-
ders, Sparf Erik, m, m,, vanligen hänsyf-
tande på någon längesen timad händelse
och hvilka benämningar sedan höra till släg-
ten från far till gon.
Malungsfolket har mycken håg för han-
del och det finnes godt om krämare och krä-
merskor, hvilka med sin Cpåset på ryggen
året om vandra omkring i socknarne, tills
de samlat sig ett litet kapital, då de må-
hända sedan blifva bofasta och öppna handel.
Så hafva socknens två största köpmän
börjat cch den, som nu träder in i deras han-
delslokaler; måste förvånas öfver dessas stor-
lek och lagrens rikhaltighet. Ingen af Stock-
holms kryddbodar kan mäta pig med dem i
någotdera afeeendeft.
LE
Utefter den däld,-i hvilken elfven fram-
flyter, går vägen till Lima och Transtrand;
härifrån är ej långt till Norge, hvarom man
öfvertygas, dels gefiom språket, som är be-
tydligt uppblandadt med norskan och dels
af de ständigt snöbetäckta fjell, hvilka vid
klart väder synas i fjerran.
Namnet Lima kommer af norska lime,
svenska: qvast, emedan ortens industri for-
dom utgjordes af qvastbinderi en grost;
nu äro dock alla spår deraf snart sagdt
bortsopade och man nöjer sig ej längre med
qvistarne allena; — nu bearbeta yxorna de
väldiga skogarna, hvilka äfven behöfva glesna
något, för att ej förar väfva sig sjelfva — och
penningar finnas derför här Ssom gräsX, sa
Schumrik; — jag lät mig berättas att en
bonde hade 30,000 riksdaler i kontanter,
placerade i småportioner på diverse ställen
inom sin gård; — huruvida de — ifall de
verkligen funnos — kunde, så placerade, af-
kasta någon ränta, det hörde jag ej
- LE RR oe
u— L- 1--——---——— 00— Lt Jä