den än denna lilla nästan nakna pilt i sin
snöhvita nattkostym.
Med ett glädjesprång och ett jubelskri låg
han vid fadrens bröst.
Mordvapnet föll ur hämnarens hand ned på
den broderade mattan under skrifbordet, och
utom sig af rörelse tryckte fadren under
konvulsivisk gråt det älskade barnet i sin
famn och öfverhöljde det med kyssar. Eleo-
nöra hade rest sig upp och kastat sig i soff-
hörnet inte långt från den grupp, som så må-
lande uttryckte kärleksfullheten.
CHvajföj gjåtej du, pappa? Och hvsjföj gjåtej
mamma? frågade gossen med förvånad min,
der han satt på fadrens arm och med den lilla
handen sökte borttorka tårarna på dennes
kinder.
Gud har skickat oss stora sorger, mitt barnX,
stammade fadren.
Fåj Edmun si på dom?4 gporde den lille
nyfiket, och liksom väntade han sig några lek-
saker.
Men den naiva bönen från oskulden, för
hvilken lifvet ännu icke var något annat än
en lek, framkallade intet småleende hos fader
eller moder.
Joachim sprang häftigt upp och bar sin
älskling till den väntande sängen. Sedan han
nedlagt sin kära börda i den, föll han på knä
och dolde sitt ansigte i barnets kudde.
Nu vill Edmun att pappa å mamma ka
höja på hans bönejX, jollrade den lille.