partis önskan vara att kammaren måtte handla i full öfverensstämmelse med konstitutionen, och att han var beredd att understödja den regering, som ville och kunde uppehålla samhällsordningen och värna Spaniens integritet. Senor Ulloa talade i samma anda, sägande att landets sanna intressen måste sättas framför alla andra konsiderationer, ett yttrande som mottogs med ljudliga bifallsyttringar. Med anledning häraf uttalade republikanen Castelar sin tillfredsställelse öfver den hållning, som de konservativa intagit. Straxt härefter hölls af kongressen och senaten en gemensam sammankomst, då senatens talman tog plats bredvid talmannen i kongressen. Den senare förklarade, att båda kamrarne, sedai de nu sammanträdt, bildade Spaniens suveräna cortes. Senor Martos tillkännagaf, att konungen var fast besluten att icke återtaga sin afsägelse, och att ministörens ledamöter i följd deraf voro peredda att afgå. Tronafsägelsen bifölls ennälligt, och riksförsamlingen tillsatte ett utskott med uppdrag att oförtöfvadt uppsätta ett svar på konungens budskap. Äfvenledes utsågs ett antal riksdagsmän, som skulle följa hans maj:t till gränsen. Senor Pi y Margall föreslog nu, att församlingen skulle definitivt besluta öfvertaga hela den suveräna makten samt tillsätta en ansvarig regering. Den första delen af detta förslag, hvarigenom republiken återinfördes, vlef antagen vid voteriog med 256 röster mot 32. Sedan härpå rörande förslagets andra del olika meningar blifvit på ett temligen häftigt sätt utbytta mellan herrar Zorilla och Rivero, med den påföljd att den senare lemnade talmansstolen och aflägsnade sig, skedde följande dag val af styrelse, hvarvid de förut i denna tidning uppräknade, i allmänhet republikanskt sinnade personerna blefvo utsedda till regeringsmedlemmar, hvardefa med ett röstantal, varierande mellan 245 och 233, således alla på grund af en öfvervägande majoritets vilja. De nya ministrarne togo genast plats på ministerbänken i riksförsamlingens lokal. Konseljpresidenten Figueras begärde ordet och uppläste telegrammer, som han mottagit från landsorterna, och hvilka bekräftade att lugnet och ordningen ingenstädes blifvit störda. Han uttryckte derpå den förhoppningen, att republiken nu vore grundad för alltid, och att Spanien skulle komma att utöfva sitt rätta inflytande i vestra Europa. Han trodde att öfriga nationer af den latinska stammen icke skulle dröja att följa Spaniens exempel, och att det skulle lyckas regeringen att betrygga landets integritet. Medan sålunda monarkismens fiender i Madrid proklamera republiken och hängifva sig åt hoppet om att genom det nya styrelseskicket kunna småningom bota den sjuka samhällskroppens skador, verka såväl utom som inom landet endra krafter, de der sträfva i en alldeles motsatt riktning. Från Paris skrefs i onsdags, att derstädes en sammankomst hållits i hertigens af Aumale bostad i Faubourg St Honor6. Tjugu millioner frank tecknades vid detta tillfälle såsom understöd åt hertigen af Montpensier vid hang operationer mot spanska republiken. I drottning Isabellas hotell råder mycken uppståndelse. Hertigen af Montpensier söker draga sig ur fusionen med : drottnins gen, hvilken säger att, om Alphonso blir utropad till konung, så måste regentskapet öfvertagas af henne och don Francisco. Hon vågar nämligen ej anförtro sitt barn åt sonen af Ludvig Philip. Hennes omgifning och anhängare gilla denna misstroendefulla hållning. Enligt underrättelser från Paris, var exdrottningen redan den 10:de på förmiddagen fullständigt underrättad om ställningen i Madrid, och samma dag såg man en ovanlig mängd främlingar gå in och ut i hennes palats. Den 11:te lät drottningen läsa messor i alla kyrkor i Paris, troligen för att anropa himlen om bistånd till sitt vigtiga företag. Det säges att talrika Alfonsister fram mot aftonen lemnade Paris för att med iltåget afgå till spanska gränsen. Samma dag afreste hertigen af Sesto till Wien för att afhemta prins Alfonso. Isabella grundar sina bästa förhoppningar på armöns sympatier för prinsen och officerarnes hat till. den nuvarande krigsministern Cordoba i följd af dennes beteende mot artilleriofficerarne, hvilka ej ville tjena under general Hidalgo, emedan denne under de blodiga junidagarne 1866 låtit skjuta en del af sina kamrater i St Gilkasernen i Madrid. Cordoba har behållit sin portfölj, emedan det öfverensstämmer med republikanarnes åsigter, att han afsätter officerarne och insätter underefficerare i deras ställe — men inom armö6n har detta väckt mycket ond blod och skall svårligen bidraga till att Ar ee ÄR LL 4avKL a NN LAM