En röfvare och en trogen pudel. Man hade hunnit fram till slutet af augusti, och fröjdade sig om aftnarne åt ett det allra herrligaste månsken. Joachim var nödsakad att på några dagar resa till Lindboholm och väntades ej hem förrän tisdagen eller onsdagen. Det var nu lördagsafton, och gubben Granat hade nyss med sin fisksump satt i land bakom en udde i den lummiga lilla parken med dess många bersåer. Han hade lsgt sig en stund till hvila på gräsmattan bakom några täta berberisbuskar, som omgåfvo en af dessa små sittplatser, från hvilka man hade ett så tjusande perspektiv framåt skärgården, med dess täcka öar såsom kulisser. Gubben väntade på en ung hurtig fiskare i trakten, hvilken brukade hjelpa honom att lägga ut långref, och han låg der nu och stirrade på de glittrande böljorna, som i solnedgången bildade en ofantlig matta af guldskir. Han grubblade på sin vän och granne i flygelbyggningen, italienaren, som åtföljt Joachim till hufvudstaden vid hans bortresa för tre, fyra dagar sedan, likasom af ridderlig graunlagenhet mot hans unga maka, men som nu, döf för denna finkänslighetens röst, återkommit på förmiddagen och med väl spelad