lade 1 anspråk, lägga mig vinn om att vaka öfver arbetets fortgång, än att till hinder deruti låta kungl. kammarrätten nedlägga arbete på en arbetsoråning, som, derest den äfven, i motsats med de förut gjorda försöken, skulle lyckats att vinna tillämpning, likväl ej kunde hafva att på rikna någon längre framtid, och vill jag hoppas att dep, som tager kännedom af kungl. kammarrättens arbetsberättelse vid den tidpunkt presidentembetet åt mig anförtroddes, och dem för de senare åren, skall kunna öfvertyga sig om att dessa bemödanden icke varit alldeles utan frukt. Dessa berättelser utvisa nämligen, att då vid förstnämda tid, eller år 1858, hela antalet af inkomna mål utgjorde 1917 och af afgjorda sådana 1959, så inkommo år 1870 3133 och afgjordes 3191 mål samt uppgick år 1871 antalet at inkomna mål till 3199 och afgjorda till 3364, att hirutaf det antal, som till ledamöternas föredragning inkommit, uppgått år 1858 till 1560, och år 1870 till 2764 och år 1871 till 2814, hvaribland lottade balans-, fskaliska auktions-, fattigvårdsoch bevillningsmed flere mål belöpt år 1858 till ett antal af 752, år 1870 af 1559 och 1871 af 1414, samt att dessa mål handlagts af kungl. kammarrätten till ett antal af 6 uppgående ordinarie ledamöter, utan annan förstärkning, än att under våroch höstsessionerna 1871 kungl. kammarrätten haft biträde af två adjungerade ledamöter, för hvilkas aflöning kostnaden utgjort så ringa belopp, att den vid jemförelse med hvad af statsmedel för likartadt ändamål otgifvits t. ex. till rikets hofritter, ej ens förtjenar att omnämnas. För år 1872 är arbetsberittelsen ej ävnu färdig och har ej heller enligt gällande föreskrifter skolat vara det. Om emellertid en omarbetning af kungl. kammarrättens arbetsordning anses af den vigt, att densamma bör, utan afseende på de af mig anförda omständigheter, genast företagas, så torde, enligt min åsigt, sådant böra ske i sammanhang med en omarbetning af instruktionen, hvarom k. m:t lärer i nåder förordna, då han så för godt finner. Jag har nu afslutat mitt svaromål, men innan jag nedlägger pennan, måste jag härtill foga min reservation deremot, att jag skall anses genom afgifvande af detta svaromål hafva erkänt eller medgitvit behörigheten af det förfaringssätt hvarföre jag blifvit utsatt, då jag i första hand tagits för hufvudet f3r felaktigheter, som I tyckt eder finna hatva vid tjensteutöfning blifvit begångna dels af ledamöter och dels af ordinarie samt extraordinarie tjenstemän inom k. kammarrätten. Huruvida I härvid hållit eder inom de gränser för justitieombudsmannens åklagareverksamhet, som i 1, 2, 3 och 11 SS i den för honom utfirdade instruktion finnas bestämda, deröfver tillzommer domsriätten dem, inför hvilka I ären redovisande, men jag inlåtit mig uti omständligt svaromål, har sådant skett såvil af månhet om det embetsverks anseende, till hvars chef jag blifvit i nåder förordnad, som af aktning för den allmänhet, till hvars kunskap innehållet af eder anmärkningsskrift blifvit befordradt med så sällsynt skyndsamhet, att man nästan skulle kunna säga, att det blick, hvarmed jag å skriften gjort anteckning om dagen för dess emottagande, ej långt derförinnan hun nit torka. Det är nidskrifvarens privilegium at: få anfalla utan att bevärdigas med svar. I de flesta sådana fall utgör den kännedom, som allmänheten eger om den anfallandes yrke,! ett tillräckligt värn för den anfallne, men då riksdagens justitieombudsman uppträder och denne dertill är en för rästrådighet och hofsamhet allmänt aktad man, får en gjord anmärkning en helt annan betydelse. Det blir då en pligt att genom sanningens framläiggande och genom åstadkommande at all tillgänglig utredning söka vederlägga eller förklara densamma eller framdraga hvad som kan tjena till ursäktamde af en tilläfventyrs förelupen felaktighet, och denna pligt har i förevarande fall icke synts mig mindre bjudanda derföre, att icke några namn finnas i eder skrifvelse uppgifna. Anvisningarne hafva iändock varit tillräckligt tydliga för att dessa namn kunnat utfinnas och att skadebegiäret samt det lömskt smygande förtalet sedermera, bakom skyddet af justitieombudsmansembetets stora auktoritet, kunnat emot de, enligt min öfvertygelse, oförskyldt klandrade rikta sina dolkstygn. Om det genom den af mig nu gjorda utredningen i någon mån lyckats mig av åt dem bereda upprättelse, skulle detta för mig vara en Bå mycket större tillfredsställelse, som jag under den lid af snart 15 år, hvarunder jag delat deat deras arbeten och mödor, nogsamt varit i tillfille att se det oförtrutna nit och den uppoffrande pligttrohet, hvarmed k. kammarrättens embetsoch tjenstemän nästan utan undantag oafbrutet egnat sig åt sina åliggandens fullgörande och utan knot eller ens uttaladt missnöje hemödat sig att uppbiira den allt mera tunga bördan af de i antal ständigt tillväxande målen. Den enda anhållan, som jag har att till eder framställa, är att I behagaden åt detta mitt svaromål bereda enahanda offentlighet, som I siäkerl gen hafven för afsigt att förskaffa åt redogörelsen för edra besök i k. kammarrätten. Stockholm den 11 januari 1873. Carl G. Mörner.