mannon denna förvaltnings(och förskingrings-) rätt, såvida icke äktenskapsförord är upprättadt eller boskilnad af hustrun sökt och erhållen. Men det ena lemnar icke åt hustrun förvaltningsrätten af hennes egendom och är blott i ringa mån egnadt att rädda densamma. Den andra undantagsförmånen kan icke vinnas utan att hustrun uppträder såsom ett slags anklagare mot sin egen man, ej heller utan att denne fört det gemensamma boet till förderfvets brant, ej heller utan en svår och långsam process. Begge dessa undantagslagar äro således illusoriska förmåner. De blifva ock sällan begagnade. Och hvarför göra till undantag det som borde vara regel, nämligen att hvardera parten i ett äktenskap eger och sköter sin egendom, sin förtjenst? Finner endera maken den andra lämpligare till egendomsförvaltare, så lärer denne lämplige ock afj den andra få förtroendet härmed. Dertill behöfves ingen lag. Ur samhällets och familjens synpunkt är äktenskapet ju icke en ekonomisk akt, icke ett ingående af ett solidariskt penningebolag, utan en förening i högre mening. Den ekonomiska bolagsafslutningen må billigtvis lemnas åt kontrahenterna att sedermera göra eller icke göra, efter deras fria behag. Inom den stora allmogeklassen tro vi att olyckor i följd af mannens uteslutande rätt öfver hustruns förmögenhet eller förvärf äro mera sällsynta; men skulle upphäfvandet af den nu gällande orättvisa lagen — som gör ena hälften af menrniskoslägtet till privilegierad och den andra hälften till oprivilegierad — på landsbygden icke kännas så trängande nödigt — de der likväl inträffade olyckliga exemplen mana dock till reformens genomförande — så kan det icke heller göra någon skada, emedan hustrun der i allmänhet tages till råds om husets gemensamma angelägenheter. Men bland herreklassen på landet och inom alla klasser i städerna är det absolut nödvändigt att åt hustrun gifva ekonomisk likställighet med mannen för att bringa till en kraftig verkan å nationens hela sätt att lefva gqvinnans sparsamhetsanda. Ganska få motioner ingripa så djupt och så välgörande i svenska folkets inre öden och dess förkofran som den, för hvilken L. J. Hierta i lifg tiden så länge och varmt ifrade, hvilken hr Walldem nu åter bragt å bane — och hvilken det skulle lända landtmannapartiet till ovansklig ära att åtminstone för sin del befrämja. Hvad första kammaren beträffar, så bör den väl icke genom afslag å denna fråga gifva dementi åt dess vänner, som alltid föra på tungan att kulturfrågorna just i denna kammare hafva sitt säkraste stöd.