oo AV Men nu brast inseglet sönder för Joachim den tystes läppar. Hvad söger Granat? Menar han systrarna Fransoni? Är det möjligt? Befinna de sig här i staden? Bo de i Simonsons gård? Eremitens ögon glänste af nyfikenhet och förtjusning. . CHela våningen en trappa upp. Gentilt förstås. Kaptenska kalas habban. Joachim fann en fullkomlig bekräftelse på sina förhoppningar genom Granats sista ord. Går förbi alla dar. Morgontur på vattenrifningen. Rörelse i hela huset. Frågte pigan. Dum. Visste intet. Svarade: en kaptenska. Straxt efter såg båda systrarna glimta i fönstret. Helsade, rodnade, drogo sig undan. Sedan kaptenskan. Gammal kokett! För detta vacker. Joachim tappade alldeles bort sitt stela hvardagsväsende, tog gubben Granat i famn och klappade honom på det bjertligaste. Nu måste allting bli klart, allting skrida till ett afgörande! utropade Eremiten, tog sin hatt och aflägsnade sig, efter att ha vexlat några nickar med Granat rörande dagens vigtigaste affärsångelägenhet, sedan han förut ur kassahvalfvet framtagit vederbörande dokumenter och öfverlemnat dem åt trotjenaren. SKlok och lugn! Qvinnolist öfvergår mannaförstånd4, varnade Granat, när han såg sin favorit med en för honom så ovanlig liflighet aflägsna sig.