Några ord om Richard den tredje. Recensionerna öfver nämda pjes ha nu passerat spalterna, och har läsaren dervid fått iakttaga det, tyvärr, alltför vanliga fenomenet, att hvad den ena recensenten berömmer, det klandrar den andra. Svårt är, sannerligen, att kunna inse hvad lärdom den läsande allmänheter kan hafva att hemta af ett sådant slags kritiserende, annat än den, att den franske författaren De la Bruydre har fullkomligt rätt, då han yttrar följande: Kännare eller de som tro sig vara sås dana taga sig en myndig stämma, då de yttra sig om teaterpjeser, förskansa sig och dela sig i motsatta partier, af hvilka kvart och ett, hvarken frågande efter allmänhetens intressen eller rättvisans fordringar, egnar sin beundran ät något visst stycke eller någon viss musik samt hvissla åt alla andra. Genom denna ifver att försvara det,som de sjelfva hylla, nedsätta de på en och samma gång såväl sitt eget parti som motpartiet; genom tusen motsägelser modfälla de både skalder och musici samt hindra ve:enskapernas och konsternas utveckling, i det de beröfva dem frukten af den täflan, som skulle uppstå mellan en mängd utmärkta talanger. så framt dessa egde frihet att frambringa mästerverk, hvar och en i sin genre och enligt arten af sitt snille. Är det icke som om dessa ord voro riktade direkte till oss, enuru vi lefva två århundraden efter sedan de blefvo nedskrifna! Det är nu icke vår mening att här ingå i undersökning om hvad som är skeft eller rätt i de olika recensionerna öfver Richard den tredjeX4, och icke lära vi kunna hindra dem, som il saken uttalat sina tycken, att tycka så eller så; vi vilja blott visa hur en viss recensent tyckt uppåt väggarna, bland annat, då han påstått att frånvaron af röstens välljud, styrka och böjlighet är det största hindret för hr Swartz att gifva en god bild af Richard4. (Se recensionen i Aftonbladet.) Detta vill ju med andra ord säga, att hr Swartz skulle gifva en god bild af Richard4, bara han ville låta sin bjelte tala med en sådan stämma som denne i verkligheten icke hade, eller ens kunde hafva. Låtom oss erjura 038 hur Richard i pjesens början beskrifver sig sjelf. Han säger så här: SJag krympling född och af en falsk natur På alt behag och bildskön växt bedragen, Lytt, ofullgången, vrikt i förtid ut I andedrigtens verld, knappt hälften färdig, Så lam och så eländig i min åtbörd, Att hundar skälla, der jag linkar fram. Den som är född Sknappt hälften färdigX lärer nog komma att för alltid lida af ohjelplig svaghet, delande, i sådant hänseende, lika öde med halfgångna recensioner. Richard var, som vi veta, ej blott krympling i benen, så alt han linkade, utan var han äfven behäftad med puckel; och just för detta senare lytes skull kunde hans stämma icko vara sterk, Puckel lärer nämligen, enligt hvad läkare sagt oss, åtföljas af en svår vanskaplighet i hela bröstkorgen, berämd gåsbröst; och detta lyte förorsakar en betydlig inskränkning af andedrägtsorganernas fria verkeamhet, hvilket förhållande åter i betydlig mån tillbakaverkar på röstens stycka och klang. Att nämda lyte hade inverkat på Richards stämma, det lider iatet tvifvel; och visst är att Shakespeare icke hade tänkt sig honom som utrustad med stark, välljudande och böjlig töst — tvärtom! Hen visste nog hen, att en tyrann som ryter icke är så farlig som en som biter sig i läppen och hväser; och han låter oss till och med förstå att Richard bör framställas, talande med en hes stämma: Se Hagbergs öfversättning af Sbakspsare (1:a uppl.) 5:te bandet sid. 25, der följande ord uttalas af drottzing Margaretha: Hvar har du nu till bjelp ditt koppel söner? Den lystna Edvard och den muntra Georg? Och hvar den lilla tappra puckelryggen, Din pojke Dick, som med sin hesa stämma Till myteri sin pappa muntrade? Må hvad vi nu sagt vara nog, för att visa obefogenheten af den gjorda anmärkningen mot hr Swartz. Mycket mera kunde behöfva framdragas, men utrymmet medgifver det ej. Måtte vi få hoppas att hr Swartz, denne utmärkte skådespelare, som så väl förstår att med snille och pietet för konsten tänka sig in i sina roler, icke skall låta sig missledas af ytliga recensioner, de må vara nedskrifna med aldrig så stora enspråk på ofelbarhet; och mätte vi få tro att allmänheten, aktgifvande på den anda, som dikterar en del af våra dagars konstkritik, alltmera kommit till insigt af nödvändigheten att ej springa efter andras jingervisningar, utan vänja sig att sjelfständigt döma efter sin egen sunda och oförvillade uppfattnirg. Vän af rättvisa och hillinhat