Några ord om Richard den tredje.
Recensionerna öfver nämda pjes ha nu
passerat spalterna, och har läsaren dervid
fått iakttaga det, tyvärr, alltför vanliga
fenomenet, att hvad den ena recensenten be-
römmer, det klandrar den andra. Svårt är,
sannerligen, att kunna inse hvad lärdom
den läsande allmänheter kan hafva att hemta
af ett sådant slags kritiserende, annat än
den, att den franske författaren De la
Bruydre har fullkomligt rätt, då han yttrar
följande:
Kännare eller de som tro sig vara sås
dana taga sig en myndig stämma, då de
yttra sig om teaterpjeser, förskansa sig och
dela sig i motsatta partier, af hvilka kvart
och ett, hvarken frågande efter allmänhetens
intressen eller rättvisans fordringar, egnar
sin beundran ät något visst stycke eller nå-
gon viss musik samt hvissla åt alla andra.
Genom denna ifver att försvara det,som de
sjelfva hylla, nedsätta de på en och samma
gång såväl sitt eget parti som motpartiet;
genom tusen motsägelser modfälla de både
skalder och musici samt hindra ve:enska-
pernas och konsternas utveckling, i det de
beröfva dem frukten af den täflan, som skulle
uppstå mellan en mängd utmärkta talanger.
så framt dessa egde frihet att frambringa
mästerverk, hvar och en i sin genre och en-
ligt arten af sitt snille.
Är det icke som om dessa ord voro rik-
tade direkte till oss, enuru vi lefva två
århundraden efter sedan de blefvo ned-
skrifna!
Det är nu icke vår mening att här ingå
i undersökning om hvad som är skeft eller
rätt i de olika recensionerna öfver Richard
den tredjeX4, och icke lära vi kunna hindra
dem, som il saken uttalat sina tycken, att
tycka så eller så; vi vilja blott visa hur
en viss recensent tyckt uppåt väggarna,
bland annat, då han påstått att frånvaron
af röstens välljud, styrka och böjlighet är det
största hindret för hr Swartz att gifva en
god bild af Richard4. (Se recensionen i
Aftonbladet.) Detta vill ju med andra ord
säga, att hr Swartz skulle gifva en god
bild af Richard4, bara han ville låta sin
bjelte tala med en sådan stämma som denne
i verkligheten icke hade, eller ens kunde hafva.
Låtom oss erjura 038 hur Richard i pjesens
början beskrifver sig sjelf. Han säger så här:
SJag krympling född och af en falsk natur
På alt behag och bildskön växt bedragen,
Lytt, ofullgången, vrikt i förtid ut
I andedrigtens verld, knappt hälften färdig,
Så lam och så eländig i min åtbörd,
Att hundar skälla, der jag linkar fram.
Den som är född Sknappt hälften färdigX
lärer nog komma att för alltid lida af ohjelp-
lig svaghet, delande, i sådant hänseende,
lika öde med halfgångna recensioner. Ric-
hard var, som vi veta, ej blott krympling
i benen, så alt han linkade, utan var han
äfven behäftad med puckel; och just för
detta senare lytes skull kunde hans stämma
icko vara sterk, Puckel lärer nämligen,
enligt hvad läkare sagt oss, åtföljas af en
svår vanskaplighet i hela bröstkorgen, be-
rämd gåsbröst; och detta lyte förorsakar
en betydlig inskränkning af andedrägtsorga-
nernas fria verkeamhet, hvilket förhållande
åter i betydlig mån tillbakaverkar på rö-
stens stycka och klang. Att nämda lyte
hade inverkat på Richards stämma, det lider
iatet tvifvel; och visst är att Shakespeare
icke hade tänkt sig honom som utrustad
med stark, välljudande och böjlig töst —
tvärtom! Hen visste nog hen, att en tyrann
som ryter icke är så farlig som en som bi-
ter sig i läppen och hväser; och han låter
oss till och med förstå att Richard bör
framställas, talande med en hes stämma: Se
Hagbergs öfversättning af Sbakspsare (1:a
uppl.) 5:te bandet sid. 25, der följande ord
uttalas af drottzing Margaretha:
Hvar har du nu till bjelp ditt koppel söner?
Den lystna Edvard och den muntra Georg?
Och hvar den lilla tappra puckelryggen,
Din pojke Dick, som med sin hesa stämma
Till myteri sin pappa muntrade?
Må hvad vi nu sagt vara nog, för att visa
obefogenheten af den gjorda anmärkningen
mot hr Swartz. Mycket mera kunde behöfva
framdragas, men utrymmet medgifver det
ej. Måtte vi få hoppas att hr Swartz,
denne utmärkte skådespelare, som så väl
förstår att med snille och pietet för kon-
sten tänka sig in i sina roler, icke skall
låta sig missledas af ytliga recensioner, de
må vara nedskrifna med aldrig så stora en-
språk på ofelbarhet; och mätte vi få tro
att allmänheten, aktgifvande på den anda,
som dikterar en del af våra dagars konst-
kritik, alltmera kommit till insigt af nöd-
vändigheten att ej springa efter andras jin-
gervisningar, utan vänja sig att sjelfständigt
döma efter sin egen sunda och oförvillade
uppfattnirg. Vän af rättvisa och
hillinhat