Riksdags-Nyheter.
Riksdagens båda kamrar sammanträdde i går
middag kl. 1.
I första kammaren förekom endast remitte-
ring af åtskilliga k. propositioner.
Efter remiss af åtskilliga i andra kammaren
bordlagda ärenden förekom den ömtåliga
kröningsfrågan.
Man väntade en pikant diskussion, åhörare-
läktarne voro fullsatta, och första. kammaren
hade företagit en tillfällig flyttning in i den
andra,
Hr Hedin fick först ordet. Han yttrade,
enligt A.-B:s stenografiska referat, följande:
De reglementariska föreskrifter för riks-
dagen, hvilka gillades och antogos den 8 april
1868 och hvilka, såvidt mig är bekant, ännu
icka äro upphäfda, säga i 2 3: Talmännen
och vice talmännen, jemte tre af hvardera
kammaren för hela riksdagen eller för viss tid
utsedde ledamöter, böra, så otta någon af tal-
männen det anser nödigt, på kallelse af tal-
mänaen sammanträda för att rådpläga om
hvad de i afseende-å ärendenas föredragning
och göromålens gång kunna finna lämpligt att
hos kamrarne föreslå. Uttrycket är tydligt
nog. Dermed kan naturligen icke manas nå-
gonting af talmanskonferensen på egen hand
påfunnet, ty paragraten uppdrager icke åt tal-
manskonterensen att hitta på motioner, utan
derigenom lemnas endast åt densamma det
uppdraget att öfverlägga om och föreslå hvad
den finner nödigt för de på annat sätt väckta
ärendenas behöriga föredragning och gång.
Detta är den första anmärkning, som otvun-
get och sjeltmant erbjuder sig vid afgörandet
af det förslag, som nu föreligger. Någon för
våning torde nämligen vara ursäktlig vid det
faktum, att talmanskonferensen på sätt nu
skett funnit för godt att. öfverskrida gränserna
för sin befogenhet. Den andra anmärkningen
är den, att man kanske till och med icke
saknat anlsdning till någon förirytelse mot de
riksdagens delegerade, som velat begagna sin
ställning för att föreslå något, som man hoppas
genom ett moraliskt tvång förmå kamrarne
till, då det ju går för sig att kasta en förhat-
lig dager öfver ett motstånd, som man vet
sig kunna uttyda och framställa såsom illojalt.
Men, lemnom detta! Med eller utan talmans-
konferensens initiativ är nu en motion väckt
i deuna kammare och den skall således i
grundlagsenlig ordving behandlas. Låtom 0ss
då något betrakta denna motions innehåll och
motivering. Den åberopar såsom hufvudskil,
synes: det mig, den 10 2 i Norges grundlov.
Denna paragraf säger dock icke att kröning
skall sko i Norge, utan blott att Kongens
kroning og -salving skoer, efterat Han er bleven
myndig, i Throndbjems domkirke, paa den tid
og med de ceremonier, Han selv fastsatter.
Paragrafen innehåller således enligt min
uppfattning föreskrift rörande kröning, om och
när en sådan skall oga rum, men visserligen
icke något absolut bud, att den skall ske. Men
för öfrigt vill man i paragrafen läsa ett sådant
absolut bud, hvad mera då? Lider måhända
Sveriges ställning i unionen, hotas kanske vårt
likaberättigande, om icke motsvarande svensk
ceremoni firas?- Förmodligen finnes icke i
Sveriges land någon, som vill påstå en slik
barnslighet, Den anförda paragrafen i Norges
grundlov tål att vidare betraktas. Den säger,
att kröning eger rum på den tid, konungen
sjelf bestämmer. Tydligare, än här har skett,
kan icke initiativot läggas uteslutande i ko-
nungens hand, och ett tydligare bevis, än den
framlagda trågan erbjuder, kan icke åväga-
bringas derpå, att det finnes oändligt mycket
mera takt i denna 10 paragraf än hos den
svenska riksdagens nuvarande talmanskonferens.
Den frihet, som Norges grundlov i detta hän-
seende tillerkäaner konungen, lomnades honom
redan i våra äldsta landslagar. Hvilket är då
bättre, denna frihet eller en underdånig an-
hållan, som måste blifva liktydig med moraliskt
tvång?
Om vi vidare vända oss från den formella
till den reella sidan af saken, hvad är det då
man afser med denna tramställning? Menar
man kansko, att styrkan af de konungsliga
förpligtelserna till land och folk skall ökas
genom orimliga, för den ene osmaklige, för
den andre löjeväckande ceremonier? Eller är
man så osäker på egna känslors styrka, att
man måste genom särskilda teatraliska tillställ-
ningar pigga upp dem till en högre värrmegrad?
Eller lefver man ännu år 1873 i den föreställ-
ning, att man genom dylika folknöjen, hufvud
sakligen afsodda för barn och gamla gummor,
kan hos den stora massan bibshålla vördnaden
för konungamakten? Tror man kanske att
mk ttminmran tu hals oa af sam ea all Iharan