för augurerna i det gamla Rom fortsatte med
sin tjensteutöfning äfven sedan de icke längre
kunde mötas i sin skrymtan, utan att bele
hvarandra? Må man vara törvissad, attivåra
dagar det rätta värdet af dessa ceremonier
genomskådas af dem, för hvilka de äro af-
sedda, och att man derigenom åstadkommer
just motsatsen mot hvad man åsyftat! All.
mänheten skall, ursäktligt nog, om än med
orätt, deri läsa den konungadömets sjelfbskän-
nelse, att det behöfver puff och humbug.
Jag protesterar mot upplifvandet af ett så
pass föråldradt bruk, härstammande från den
tid, då svenska folket först böjde sig under
det romerska påfvedömet, nu saknande hvarje
berättigande, vare sig i det allmänna tidsmed-
vetandet eller i våra institutioners anda och
dessutom ledande till betydliga kostnader. År
1860 begärdes 167,000 rdr till kröningskost-
nader. Må den, som tror, att dessa och dylika
utgifter hvarken äro många eller betydande,
sammanräkna för några årtionden de belopp,
som utgå till kungl. begrafoingar, bröllop,
brudgåfvor och pensioner, och han skall komma
till betänkliga summor.
Jag yrkar, på grund af hvad jag anfört,
afslag å den gjorda framställningen, men för
den händelse, att den möjligen skulle anzes
kräfva ytterligare behandling, anhåller jag
vördsamt, att man icke måtte anse ärendet så
högt, att det höjer sig öfver grundlagen, och
i enlighet med talmanskonferensens förslag,
öfverlemnar det till kKanslideputerades afgö-
rande, utan, med iakttagande at laga former,
hänvisar frågan till ett tillfälligt utskotts be-
pröfvande.
Hr Ola Anderston skulle ha tyst bifallit
förslaget, om kröningsceremonier förrättades
enxrxelt och värdigt; men då man sett den me-
deltidsståt, som vid dylika tillfällen lägges i
dagen, en ståt som endast väcker åtlöje bland
förståndigt folk; så ville talaren för sin del
åtnöja sig mod uttalandet af en önskan, att
kröningen måtte anordnas i all enkelhet, ty en
bra konung har ändå sitt folks kärlek.
Hr OC. ÅA, Larsson erinrade om att ett lik
nande förslag väcktes vid riksdagen 1859—1860,
men att det framkallade sådan ovilja i bonde-
ståndet, att det der af vice talmannen tog
tillbaka. På hr Hedins förvåning öfver huru
talmanskonferensen kunnat framkomma med
detta förslag svarade talaren att ingen annan
än on vice talman kunde framkomma med nå -
gonting dylikt. Hvad nu sjelfva saken beträf-
fade, så ansåg talaren på, som han trodde,
fullgiltiga skäl att konungen är så klok och
hushållsaktig, att han hvarken kan fästa någon
vigt vid denna ceremoni eller vilja förorsaka
den dermed förenade kostnaden. Af detta
skäl yrkade talaren afslag.
Hr grefve Posse upplyste att frågan väckts
i talmanskonferensen af första kammarens tal-
man och han kunde ej finna annat än att tal-
manskonferensens uppfattning af frågans for-
mella sida hade goda skäl för sig; han ville
dock gerna medgifva remiss till tillfälligt ut
skott.
Hr Dickson tyckte att kammarens egen
värdighet fordrade att denna öfverläggniug
giordeg så kort som möjligt, hvarför förslaget
borde utan vilare remitteras till kanslidepu-
terade.
Hr 0. B. Olsson fann det ytterst besyn-
nerligt att man nu ville ha riksdagen att så
godt som tvinga konungen att kröna sig, om
han ville eller ej, hvarfir han yrkade afslag.
Hr Jöns Pehrsson. giorde samma yrkande.
Hr ÅAkerhjelm, kammarens viee talman, erin-
rades derom att bland en vice talmans pligter
är äfven den, att i talmanskonoferensen öfver-
vaka att kamrarnog likstäillighet iakttages.
Detta hade han vid detta tillfälle gjort. Men
i öfrigt trodde han att folket gerna skulle se
den uråldriga plägseden med regentens krö-
ning återupplifvad eller bibehållen — och hr
vice talmannen tecknade i några ord den vackra
bilden af en koovung, som vid altaret böjer
kaä för konungars konung, innan han på sig
fåster symbolen af sin jordiska makt.
Hr Törnfelt hade en helt annan erfarenhet
än vice talmannen af folkets sätt att betrakta
sådana ceremonier. Med vårt folk är det nu
i detta fall samma förhållande som med gamla
testamentets folk, som slutligen fann att Baals
beläte, huru förgyldt och ståtligt det än var
utanpå, dock inuti befanns tomt och utan
minsta innehåll. Yrkade afslag.
Hr Sjöberg gaf diskussionen ny fart genom
att betona, hvad hr Hedin förut anmärkt, att
kanslideputerade alldeles icke utgjorde något
riksdagens utskott, som hade befogenhet att
gifva förekommande ärenden en förberedande