oo SV
Emanuel. Han måtto väl inte ha varit så för-
mäten att säga dig några dumheter under era
gemensamma utflykter till häst?
Dumheter? Han, som är så qvick.
Du känner mina önskningar för din framtid,
mitt barn. Grefvo Fabian är den ende, som
i mina ögon anstår dig, och med hvilken vår
familj kan tänka på att knyta några förbin-
delser.
Men han är ju ruinerad till både kropp och
själ, har pappa sagt, och hans affärer ska vara
det reiserablaste skick.
Hör man på bara, du talar i ordalag, som
verkligen anstå en liten köpmansfru. Det
vore just ett passande slut för rosen i Mar-
strand4, såsom du kallades i fjol, att till-
bringa pitt lif bland kaffebalar och socker-
fastager.
Eller med jerntackor och hvetetunnor, som
pappa handlar med,
Lejla! Sådant språk! Sannerligen börja icke
mina misstankar få någon grund. Skulle du
verkligen kunna glömma dig ända derhän att
— Men nej! Det är ju inte tänkbart. Du
kan ju inte vilja lägga din zx00r i grafven!4
Men den urga fröken skyndade i stället
att lägga sitt vackra hufvud mot den oroliga
modrens skuldra, och att med sina smålöjen
fäkta bort alla hennes bekymmer.
Dock, medan den unga fickan sökte jaga
undan både modrens misstankar och sina egna
farhågor för att dessa misstankar voro berät-