oo SV Emanuel. Han måtto väl inte ha varit så förmäten att säga dig några dumheter under era gemensamma utflykter till häst? Dumheter? Han, som är så qvick. Du känner mina önskningar för din framtid, mitt barn. Grefvo Fabian är den ende, som i mina ögon anstår dig, och med hvilken vår familj kan tänka på att knyta några förbindelser. Men han är ju ruinerad till både kropp och själ, har pappa sagt, och hans affärer ska vara det reiserablaste skick. Hör man på bara, du talar i ordalag, som verkligen anstå en liten köpmansfru. Det vore just ett passande slut för rosen i Marstrand4, såsom du kallades i fjol, att tillbringa pitt lif bland kaffebalar och sockerfastager. Eller med jerntackor och hvetetunnor, som pappa handlar med, Lejla! Sådant språk! Sannerligen börja icke mina misstankar få någon grund. Skulle du verkligen kunna glömma dig ända derhän att — Men nej! Det är ju inte tänkbart. Du kan ju inte vilja lägga din zx00r i grafven!4 Men den urga fröken skyndade i stället att lägga sitt vackra hufvud mot den oroliga modrens skuldra, och att med sina smålöjen fäkta bort alla hennes bekymmer. Dock, medan den unga fickan sökte jaga undan både modrens misstankar och sina egna farhågor för att dessa misstankar voro berät