Clara, när jag inandas dessa balsamiska ångor
från trädgården, och hör dessa smältande toner
från pianot, medan ni med en systers ömma
hand omhuldar den, som genom sitt öfverdåd
borde ha förverkat all rätt till era sympatier ;
då känner jag mig såsom en pånyttfödd och
förbättrad menniska, då njuter jag hela fröj-
den af den återvändande lifskraften, på sam-
ma gång jag önskar att ständigt vara sjuk,
för att ha er till vårdarinna.
Jag förstår mig inte på era grannlåter,
herr Minniog!4 svarade Clara blygt och ännu
mera rodnande. Mitt lif har varit så an-
språkslöst och obemärkt, och jag har så ute-
slutande sällskapat med nöden och behofvet,
att jag inte alls känner till den finare verl-
dens språk, som måste snarare likna de få
romaner jag haft tid att läsa, än vårt tarfliga
sitt att uttrycka oss. Jag ber er. derför att
inte begagna så der excentriska bilder, som
dem pi på sista dagarne användt, då mni till-
talat mig, ty då kan jag inte det ringaste tro
på er uppriktighet.
Önskar ni stt mitt tal bara skall vara ja,
ja och nej, nej! såsom min bror Joachims?
Då skall jag siga er, Clara, att ännu aldrig
födde en mor två så olika söner som vi båda.
Jag har mitt hjerta och mina tankar ständigt
på tungan, då han deremot skrinlägger sina
under så många lås och insegel, att man al-
drig skulle få reda på dem, om man ej visste
med bestämdhet att de finnas till dernere i