RR
sterskötsel, och Clara Fransoni hade nyss öm-
sat förbandet kring Emanuels hufvud, medan
Eleonora, som öfvervunnit sin första blyghet
för den sjuke främlingen, med förtjusning öf-
verlemnade sig åt glädjen att få spela på det
för några degar sedan anlända dyrbara och
förträffliga pianinot, hvilket med sin praktfulla
utstyrsel föga passade i den anspråkslösa bonin-
gen. Men Emanuel Mäsnings maktspråk hade
låtit ditflytta instrumentet.
Eleonora var visserligen så godt som ny-
börjerska i pianospelning — då deremot Clara
var en halffärdig talang, tack vare hennes af-
lidna mor, som till och med uppträdt på kon-
sarter i flickornas födelsestad — men Elonora
egde de vackraste musikaliska anlag, och de
enkla saker hon exeqverade återgåfvos med
sådan känsla och så mycket uttryck, att man
tydligen hörde en själ och icke tio fingrar,
som spelade.
Ett smältande och vemodigt andante, ut-
fördt pianissimo med lika mycken smak som
precision af den unga flickan trängde nu med
sina milda ackorder till den sårades öra, me-
dan Clara räckte honom en läskande dryck.
Emanuel fattade den lilla handen och ville
trycka den till sina läppar. Hans vackra ögon,
strålande af tacksamhetens glöd, voro derun-
der fästade på den unga flickan, som rodnade
ända ned på den genomskinligt hvita halsen.
Hvarför får jag inte tacka er, så som man
nen alltid borde tacka qvinnan? Ack, mamsell