Försvunna stjernor.
Ena del stjernor, som äro upptagna i
äldre stjernkataloger, återfinnas nu icke på
himmelen, utan tyckas vara försvunna; äfven
åtskilliga stjernor, hvilka plötsligt Visat sig,
hafva lika hastigt åter försvunnit, Så visade
sig år 399 efter Kristi födelse i närheten af
den klara stjernari i Örnen en sådän, somunder
tre veckor var lika klar som Venus, men
derpå alldeles försvann. I nionde århundra-
det-iakttogo två arabiska astronomer i Skor-
pionen en ry Stjörna, hvars sken liknade
månens i försfå och sista qvarteret, men
som efter fyra månaders förlopp åter blef
osynlig. Den 11 november 1572 upptäckte
Tycho Brahe i stjernbilden Kassiopeia en ny
stjerna, som plötsligen visade sig lika klar
pm Sirius; hennes klarhet tilltog så, att hon
till och med öfverträffade Venus och Jupiter
och var synlig om dagen. Som. hon qvar-
blef på sitt ställe och icke visade någon
parallax, måste hon ha varit en fixstjerna.
I början var hon bländande hvit, derpå gul-
aktig, så röd såsom Mars och slutligen blek
som Saturnus; men efter 16 månaders för-
lopp försvann hon, i mars 1574, alldeles.
En ny stjerna af 3:dje storleken; som Ant-
helm år 1670 upptäckte i Svanen, försvann
alldeles efter att åter hafva visat sigisam-
ma storlek.
Att dösså storå, gnistrande, åf den tidens
berömda astronomer iakttagna nya stjernor
verkligen hafva funnits till och åter försyun-
nit, kan icke gerna betviflas. Men hur skola
vi kunna förklara dylika fenomen? Skall
man med Newton söka dem i förbränningen
af en planet, som störtat sig i sin sol? Eller
voro dessa stjernor i och för sig mörka krop-
pår af betydligt omfång, hvilka genom eri
för dem förstörande olycka råkat i brand;
uppfyllt millioner mil- rundtomkring med
skenet af sina lågor och derpå kanske för
evigt släckas- och sprida sin aska i verlds-
rymden? Var sålunda den glans, hvarmed
d3 en tid prunkade i rymden, blott ett bud-
skap om en verids undergång?