Försvunna stjernor. Ena del stjernor, som äro upptagna i äldre stjernkataloger, återfinnas nu icke på himmelen, utan tyckas vara försvunna; äfven åtskilliga stjernor, hvilka plötsligt Visat sig, hafva lika hastigt åter försvunnit, Så visade sig år 399 efter Kristi födelse i närheten af den klara stjernari i Örnen en sådän, somunder tre veckor var lika klar som Venus, men derpå alldeles försvann. I nionde århundradet-iakttogo två arabiska astronomer i Skorpionen en ry Stjörna, hvars sken liknade månens i försfå och sista qvarteret, men som efter fyra månaders förlopp åter blef osynlig. Den 11 november 1572 upptäckte Tycho Brahe i stjernbilden Kassiopeia en ny stjerna, som plötsligen visade sig lika klar pm Sirius; hennes klarhet tilltog så, att hon till och med öfverträffade Venus och Jupiter och var synlig om dagen. Som. hon qvarblef på sitt ställe och icke visade någon parallax, måste hon ha varit en fixstjerna. I början var hon bländande hvit, derpå gulaktig, så röd såsom Mars och slutligen blek som Saturnus; men efter 16 månaders förlopp försvann hon, i mars 1574, alldeles. En ny stjerna af 3:dje storleken; som Anthelm år 1670 upptäckte i Svanen, försvann alldeles efter att åter hafva visat sigisamma storlek. Att dösså storå, gnistrande, åf den tidens berömda astronomer iakttagna nya stjernor verkligen hafva funnits till och åter försyunnit, kan icke gerna betviflas. Men hur skola vi kunna förklara dylika fenomen? Skall man med Newton söka dem i förbränningen af en planet, som störtat sig i sin sol? Eller voro dessa stjernor i och för sig mörka kroppår af betydligt omfång, hvilka genom eri för dem förstörande olycka råkat i brand; uppfyllt millioner milrundtomkring med skenet af sina lågor och derpå kanske för evigt släckasoch sprida sin aska i verldsrymden? Var sålunda den glans, hvarmed d3 en tid prunkade i rymden, blott ett budskap om en verids undergång?